Släppa taget

Det är en allmänt erkänd sanning att när jag har lite mindre att göra så startar jag företag. Till detta kan nu också läggas att jag även lägger ner mer energi och designar om mina webbplatser när jag drattar runt. Den uppmärksamma läsaren av denna blogg lägger nu märke till att jag har en ny design på den här bloggen, och – aha! – går jag alltså och drattar lite för mycket.

Jag har en annan webbplats också, som är lite mer på riktigt, och den låter jag ett proffs fixa med. Men min personliga blogg tyckte jag att jag kunde fixa till. Vilket jag gjorde. Och det gick, uppenbarligen, bra. Men mellan ungefär klockan 15 i går och klockan 9 i dag svävade jag ovisshet – hade jag råkat radera allt jag skrivit på den här bloggen? En blogg som jag startade i april 2005, vilket är alltså innan Facebook ägde facebook.com-domänen, innan Lidl visade reklam i svensk teve och när Lady Gaga fortfarande sjöng i bandet Stefani Germanotta Band.

En hel massa text, alltså. Skulle allt försvinna, skulle jag behöva börja på ny kula? Kanske det. Och till skillnad från tidigare gånger när jag meckat med mina webbplatser (och då det helt klart både förekommit tårar och skrik med mig som ursprung) så var jag helt lugn. Visst, det hade varit synd om texterna försvann, men det hade just bara varit det: synd. Ingen katastrof, utan mer som om man glömmer vantar på tåget.  Det var kanske de där fina lovikka, men det var ändå bara ett par vantar.

Men mina texter var inte borta utan dök upp igen som de skulle, och det var väl både bra och praktiskt. Fast någonstans inuti i mig hade jag tyckt att det hade varit lite skönt om de försvann. Det hade känts symboliskt. Jag hade tvingats att ta ställning – vem är jag, vad skriver jag om, vilken är min berättelse?

–
I vilket fall som helst: Det kommer att vara lite stökigt på sajten de närmaste dagarna.