Att leva: Helt enkelt

När jag skrev Växla ner var begreppet ‘nerväxling’ så nytt på svenska, att jag ofta fick använda det amerikanska begreppet ‘downshifting’ om jag skulle förklara vad jag skrev om. ”Jaha, ‘downsizing’, det känner jag till!” fick jag ofta som svar då. Jag fick tålmodigt förklara att ‘downshifting’ handlar om tid och balans i livet, medan ‘downsizing‘ är när företag sparkar folk. Båda orden börjar på ‘down-’, men det är väl den enda likheten.

På svenska finns inte den här risken att blanda ihop begreppen – här heter det ju ‘nerväxling’ respektive ‘krympa kostymen’ – men jag har gått och klurat på det så vanliga misstaget ändå. Downsizing är en vacker omskrivning av något jobbigt, och det jag undrar över är om inte även nerväxling/downshifting är en eufemism. Eller i varje fall mest handlar om att doppa tårna i ett stormigt hav – och hela tiden veta att det går att springa tillbaka upp på stranden igen.

Lyx utan överflöd

För att fortsätta att undersöka de amerikanska uttrycken: ‘downshifting’ kan där ses som en light-version av ‘simple living/voluntary simplicity’. Både ‘downshifting’ och ‘simple living’ är frivilliga sätt att leva, det är viktigt att poängtera; en slags självvald fattigdom för oss som inte nödvändigtvis har erfarenhet av direkt brist. Jag vet att jag relativt enkelt kan återgå till en reguljär arbetsmarknad, vilket jag vet inte är alla förunnat. Jag har också en familj och medlemskap i a-kassa som gör att allt inte riktigt går åt fanders om det skulle gå åt helvete.

Detta är lyx.

Jag försökte för några år sedan få ett bokförlag intresserad av idén att skriva om nutidens lyx – tystnad, ren miljö, ett jobb som känns som en hobby – men redaktörerna där trodde inte riktigt på att den boken skulle gå att sälja. Och vem var jag dessutom att skriva om lyx? Vad visste jag om lyx? Var jag expert, eller? (Och här hade jag kunnat hålla en lång utläggning om sociala medier och maktförskjutning i samhället, men det ska inte detta blogginlägg handla om så jag släpper det.) (Men ifall något annat bokförlag är intresserat av en lyxbok så har jag synopsis klart!)

Vanligare än man tror

En vanlig kommentar jag fått är: ”Växla ner, vad härligt!” Och på ytan finns en dröm om att jobba lite mindre och hinna med annat i livet.  Du går omkring med t-tröjan: ”Den som har mest grejer när hen dör, vinner” och smaskar i dig surdegslimpan lite extra närvarande ibland. Men när jag säger: ”Ja, det är lätt att växla ner, alla kan göra det”, då blir det inte lika kul längre.

För även om jag de senare åren har hört hiskliga historier om arbetsgivare som får krupp om arbetstagaren ber om att gå ner 5-10 procent i arbetstid under en kortare period (”Hur ska det gå, hade du tänkt dig? Du förstår väl att du inte kan fortsätta med det där roliga projektet då?”), inte ens om arbetstagaren hittat en vikarie för den tiden (”Hur skulle det se ut? Då måste vi ju anställa en person till! Det går ju inte! Det kan inte finnas någon som bara vill jobba 30 procent! Det finns inte!”), och även om jag av egen erfarenhet vet hur svårt det är att hitta utannonserade deltidsjobb inom annat än vård och skola, så är det sällan på sådana här tekniska grejer som nerväxlingen faller på, är min erfarenhet.

Nej, för att gå ner fem procent i arbetstid, det betyder ju också att gå ner fem procent i lön. Och det är kanske den delen av lönen som gör att du upplever att det är ”värt det”. Det är de pengarna som gör att du kan köpa en snygg Desigualjacka eller åka långt under jullovet och få lite sol på näsan. Så visst kan växla ner upplevas som ”härligt”, men kanske inte tillräckligt härligt för att göra den ekonomiska uppoffringen.

Men jag har också träffat många som säger: ”Så lever jag! Du skrev boken jag hade kunnat skriva!” eller ”Så lever jag! Du skrev verkligen inget nytt!” Att i perioder eller hela livet leva nerväxlat är ett livsval som allt fler gör. Man kanske får ett barn sent i livet, bestämmer sig för att skola om sig eller åker jorden runt i ett år. Jag upplever att själva erfarenheten av nerväxling är relativt mainstream, medan att begreppet kan skapa oro och ångest. Människor växlar ner utan att riktigt tänka på att de gör det.

Sedan finns det såklart alla som blir av med jobbet eller är sjuka, men det är en ofrivillig handling och därför inte downshifting, men det är nog en anledning till att  begreppet blir ångestladdat. Att medvetet styra hastigheten och riktningen i livet, att verkligen sätta sig vid styråran och slacka av på seglen när man vill, det är en helt annan sak än att få bommen i huvudet och tvingas styra in i hamn. Men för att driva liknelsen vidare: man sitter likt förbannat i en båt, så det kan vara svårt att veta om man är en medveten kapten eller en gast som är på väg att falla över bord.

Värdebaserat egenledarskap

Att växla ner är lätt och något de flesta kan göra i varje fall en liten period i livet. Men för mig satte processen att skriva boken Växla ner igång gamla tankar hos mig som inte i första hand handlade om ekonomi och surdegsbröd, utan om arbetsliv ur en social aspekt och ett liv i total (inte bara biologisk) mångfald. Mina gamla biologistudier knackade mig på axeln också – jag påmindes om varför jag egentligen har en fil kand i zoomarkekologi.  Dagens diskussion om autencitet och kvalitet gav också några idéer.

Den tid som frigjordes när jag växlade ner i förra omgången satte igång tankeprocesser som jag hade tid att fullfölja. Istället för att stressa mig igenom livet och vifta bort tankarna med ett ”Dumheter!”, kunde jag tänka klart. Och sedan trodde jag att jag kunde återgå till mitt gamla liv igen. Men det är ju med insikter som med sex – har man fått en erfarenhet är det svårt att få tillbaka oskulden.

Så jag började jobba på ett vanligt jobb som följde alla regler och förordningar som en arbetsplats ska. Det var semester och övertidsblanketter och möjlighet att ta tjänstledighet för studier. Arbetstagaren och arbetsgivaren hade en kontrollerande relation, kunde jag se. Jag kunde också se där det skorrade i systemet, men kunde inte hela. Jag kom med mina nya insikter och upptäckte att det bara fanns gamla verktyg att tillgå.

Jag kom med ett öppet hjärta och blev bränd tillbaka, vilket ledde till ytterligare funderande, om vilket jag har skrivit en del här på bloggen. Det som står så oerhört tydligt för mig nu är att leva med ett värdebaserat egenledarskap.

‘Värdebaserat ledarskap’ är en managementtrend, men där menas det hela organisationer som ska ledas visionärt efter gemensamma värden (vilket gör det rätt klurigt för medarbetaren, för hen kan inte följa några enkla regler utan måste översätta organisationens vision till sin vardag, vilket kan vara klurigt om man mer har en chef än en ledare med sig).

Med värdebaserat egenledarskap menar jag att man precis som ett företag ska fundera över vilka värden som är viktiga för en själv – och sedan ta konsekvenserna av det.  Och det är lättare sagt än gjort. Jag klarar inte det, än. Men jag strävar, jag måste sträva. Ett exempel är nu när jag letar efter intressanta uppdrag så har jag målbilden att ”göra roligare grejer med trevliga människor”, eftersom jag insett att jag värdesätter samvaron med människor som jag har ett utbyte av högre än hög lön, trygghet och liknande.

Att tänka en tanke är enkelt och status quo kan upprätthållas. Men att få en insikt är krävande och status quo kan inte upprätthållas – det leder till en konsekvens. Men att verkligen ta konsekvensen – orkar jag det? Vågar jag det?

Så när jag säger att nerväxling är något för alla, då menar jag verkligen det. Det är som att tänka en tanke och pröva på den lite. Kruxet är om denna första tanke leder till en insikt. Men det för mig till nästa steg – ‘simple living’.

‘Simple living’ – frivillig enkelhet

Även här tycker jag att det är intressant att jämföra den svenska och amerikanska diskussionen kring begreppen. Det amerikanska ‘Simple Living’ eller ‘Voluntary Simplicity’ upplever jag koppla ihop den tekniska/samhälleliga aspekten av nerväxlingen med den andliga/psykologiska. Duane Elgin skriver i den banbrytande boken Voluntary Simplicity:

By simultaneously evolving the material and the spiritual aspects of life in balance with another – allowing each other to inform the other synergistically – we pull ourselves up by our own bootstraps. Gradually the experience of being infuses the process of doing. Life-sensing and life-serving action become one integrated flow of experience. We become whole. Nothing is left out. Nothing is denied. All faculties, all experience, all potentials are available in the moment. And the path ceaselessly unfolds.

Att Elgin är kalifornier kanske inte kommer som någon direkt chock, för att det i USA är det vanligare med ”direktlinje till Gud” och Kalifornien går i bräschen för alternativa livsstilar, det är inget nytt.

Däremot blev jag lite konsternerad när jag började undersöka frivillig enkelhet i Sverige med dessa glasögon. Nu hårdrar jag lite här för tydlighetens skull, så håll i hatten. För jag ser två spår, som om vi är fast i en cartesiansk syn på människan och själen i Sverige, medan man kommit några steg vidare i USA.

I ena änden av det spektrum som ‘frivillig enkelhet’ är i Sverige, finns den fysiska/samhälleliga delen av omställningen. Det handlar om att köpa färre grejer (anti-konsumism), uppmärksamma att vi nått en peak av förekomsten av någon begränsad vara (olja, bomull, helium), ändra energisystem (kärnkraft, solenergi etc), hitta smarta tekniklösningar och att arbeta med beteendeförändringar som minskar slitaget. Och det är ju bra, men det kan också skapa ångest och dysterhet. Tänk om vi inte klarar det? Vad gör vi då? Naturligtvis diskuteras de här frågorna, men vem tar emot? Vem fångar in ångesten? Var kan vi skrika ut vår klimatångest? Var finns miljöpsykoterapeuterna? Det är lättare att installera solceller – göra något praktiskt och fysiskt – än att ropa på en gud som aldrig kanske svarar. Det är kanske också enklare att ändra på samhället i stort – ”Förbjud glödlampor! Rädda storskogen!” – än att ändra på sitt förhållande till mamma.

Om man då tittar närmare på den andra änden av enkelhetsspektrat finns det alla som går in för en andlig/personlig omställning. Meditation, yoga, detox – ja, det är väl fler än jag som fått dadelbollar hos kompisar som vill undvika raffinerat socker. Jag kan fascineras över att det är relativt enkelt att förändra sitt liv till att bli mer andligt, i varje fall på ytan. Så länge det handlar om att hålla tumme och pekfinger ihop på yogan, ett och annat värmeljus och en ny diet så är det okej – så länge man inte går och blir religiös. En smal balansgång, det där! Dadelbollar, ja – vigvatten, nej. Buddhastatyett i ikeabokhyllan, ja – skolavslutning i kyrkan, nej. Man säger att intresset för andlighet ökar i det sekulära Sverige, men som jag uppfattar det blir det en allt mer personlig, inåtvänd andlighet. Andlighet är inget man pratar om, det är en privatsak, nästan något genant. ”Varför är det så fult att tro på gud?” frågade min åttaåring här om dagen, vilket ledde till en intressant diskussion om liv och död.

Sådär mitt på enkelhetsspektrat känns det ganska tomt. På ytligast möjliga plan opererar veckotidningarna där med sina artiklar med ”5 snabba tips för dig som vill leva enklare”. Snabbmat, snabbinsikter, snabblivsförändringar.

Men på ett djupare plan upplever jag att Duane Elgin och hans kompisar är just där – mitt emellan gud och tingen. Eller snarare: där både gud och tingen är viktiga. Ett förändrat förhållningssätt till evigheten och till tingen går hand i hand. Att ägna lika mycket kraft till solceller som till solhälsningar.

Jag hårdrar, jag vet, för det finns naturligtvis människor även i Sverige som är precis där: mitt i! Jag är god vän med flera stycken och jag beundrar dem för deras mod. De tar konsekvenserna av sina insikter och de lever efter sina värderingar. Måhända utan större tillgångar, måhända utan att vara kända för så många fler än sina vänner, men de är ledare.

Själv strävar jag. Jag strävar. Det är allt jag kan. Men jag kan det.

Lästips

Det finns en utmärkt artikel på Wikipedia om Simple living. Massor med länkar och lästips!

It’s easy being green - personligt om köpstopp på svenska, liksom Frivillig enkelhet.  Båda väldigt hands-on och kan säkert ge handfasta tips om hur man kan konsumera lite mindre.

Duane Elgin, Voluntary Simplicity

Foto av Kristian Olsson.