Hela konkarongen
Fortsätter min läsning av Pernilla Alexanderssons och Sanna Lilies bok Brinntid. Något de återkommer till på olika sätt, och som jag känner igen, är bristen på en helhetssyn i vården av den utmattade. Själv gick jag till en sjuksköterska för en första diagnos, en läkare för att bli sjukskriven och få någon slags grundvård, en annan för att kolla att jag inte var i första hand fysiskt sjuk, en tredje för att få remiss till psykolog, en psykolog och en massör. Därutöver en välmenande HR-koordinator, en positiv handläggare från Försäkringskassan och en chef som menade att jag fick rycka upp mig och skynda mig tillbaka till arbetet. Ingen hade någon slags översikt.
Jag fick bra vård av alla inblandade (utom chefen) och alla försökte göra sitt bästa, det är jag övertygad om, men den enda som kunde lägga alla pusselbitarna och hålla i trådarna var ju jag. Och jag var alldeles väck och orkade inte hålla i någon tråd över huvud taget – det tillhör sjukdomsbilden i allra högsta grad. Det var ju när jag efter fyrtiotvå år inte orkade vara projektledare för mitt och alla andras liv längre, när jag bara ville vara liten och få hjälp, som behovet av att jag skulle koordinera en större sjukvårdsinsats blev som störst. Och jag orkade ju liksom inte det.
Och jag tror inte att det är enbart inom utmattningvården som det här problemet med dåligt helhetstänk uppstår. Jag har sett det hos flera av mina närstående, bland annat min yngste son som haft diverse åkommor under uppväxten. Vi hade bra grepp om dem så länge han var så liten att han gick hos BVC. Där träffar man vanligtvis samma sköterska hela tiden och det blir en kontinuitet. Men nu, när han går i andra klass och är en del av skolhälsovården, upptäckte vi att vi hade missat följa upp, eftersom det inte längre fanns en naturlig nod inom vården. Ingen större skada skedd, men lite intressant att det var hos tandläkaren som det här glappet upptäcktes. Tandläkare har en viktig roll i vården, skulle jag tro, eftersom det är en vårdgivare som man träffar i varje fall en gång om året.
Jag är ingen sjukvårdsekonom, men verkar det inte logiskt att man skulle utgå från att ha en vårdkunnig person som koordinerar och hjälper dig genom vårdvärlden? Det behöver ju inte vara någon läkare, utan det räcker att det är någon som hittar inom vården och ser till att alla snackar med varandra. Som sjuk orkar man inte dra samma historia hela tiden, man kommer inte ihåg allt, man vet inte vilka detaljer som är viktiga och vad som är banalt. Man är ju faktiskt sjuk.
När krisen var som värst upplevde jag att mina drömmar var oerhört viktiga för mig. De berättade egentligen allt, så kunde jag bara förstå dem ordentligt skulle jag få en nyckel, var jag övertygad om. Min läkare gav mig bara ett höjt ögonbryn som svar. Nu har hon förlorat det helt, liksom. Och när jag väl kom till psykologen var det bara KBT som gällde, så då fick jag inte heller prata om mina drömmar. Så jag fick prata med mig själv istället. Tur att jag är en skrivandes person. Men hur gör alla andra?
Att hela tiden vara den oroliga projektledaren för dem som hjälper mig bli friskare, och ändå aldrig veta tillräckligt mycket om hur de tänker – det är nästan det mest negativa med att ha en långvarig kronisk sjukdom som jag har. Jag har genom åren haft en vision om att man skulle kunna samarbeta patient – vårdprofessionella, men icke . Min nuvarande primärvårdsdoktor är dock det lysande undantaget. All hail to Johanna!
Jag la mina sista krafter på att leta efter och till sist hitta de som kunde hjälpa mig: en psyikater som jonglerade arbetsgivare och försäkringskassa med MITT bästa för ögonen och samtidigt gav mig den behandling som gjort mig frisk, och en terapeut som stod så långt från KBT man kan och med ett aldrig sinande intresse för mina drömmar.
yes, yes, and yes. och sa fick du mig att skratta (igen!) nar du pratar om betydlesen och vikten att processa din drommar. sa har jag ocksa alltid kannt, frisk eller inte. stackars doctor som inte fattar det.