Glada kor – en husmoder talar ut

Min son Theo har en tysk, illa översatt bilderbok som handlar om hur en Julia skördar gräs med sin traktor. Gräset ska korna som står inne i fabriken, förlåt ladugården, äta. Därför tror min son Theo att det är så det går till. Kor får gräset serverat.

Ändå bor vi i en liten by mitt på den skånska landsbygden. Han ser kor på betesängarna flera dagar i veckan. Här i Höörstrakten är just djurhållning en stor näring bland bönderna, förutom skog, jakt och fiske, så tyska kossors taskiga liv får man alltså blott läsa om i sagorna.

Eller hur det nu är. För i affärerna här i byn får jag leta mig fram till den kravmärkta mjölken. Jag köper programmatiskt miljömärkt, om jag hittar. Vill jag se glada kor på ängarna, så får jag ju hosta upp de extra kronor som marknaden bestämt att det är värt. Även om vi är en barnfamilj som konsumerar runt tio liter mjölk i veckan. De har nog anställt en ny ko på mejeriet sedan vi fick barn, och jag vill att hon ska ha det bra. Jag är ju mor själv, jag vet hur det är att amma. Klart Rosa ska ha klöver.

Det finns ett gäng antroposofer och ekologer här i trakten, för det är ändå viss omsättning på de där fem litrarna kravmjölk som står i mjölkdisken. Jag är inte ensam. Men ändå är jag så förvånad över att det är ett så dåligt utbud av grönsaker, ägg och kött från kringliggande gårdar. Jag åker ju runt med lilla mitsubishin och ser att det både odlas och betas – vart tar sedan allt vägen? Måste allt åka till en central anläggning, plastas in och sedan återbördas till ursprungsplatsen? Och varför vi bara hade sparris från Sydeuropa under försommaren, trots att det är mindre än en timmas bilfärd till sparrisplantagerna på Österlen, det är bortom mitt förstånd. Så jag gjorde en enmansbojkott av sparris. Om nu någon märkt det.

Vi har såklart några utmärkta gårdsbutiker i trakten. Som Ekastiga får- och grisfarm, Adolfssons fisk och Klinta kryddor. Och några fler. Men det får bli festmat, till vardags blir det lite knöligt att behöva åka runt.
Ekastiga Gårdsbutik
Adolfssons Fisk i Fulltofta

Jag åt faktiskt godare grönsaker när jag bodde i centrala Malmö, än nu när jag bor på landsbygden. Det är skumt, eller hur?