Försök: om lyx

Publicerar den närmaste tiden texter som jag skrivit i andra sammanhang, men som inte blivit tryckta eller synliga på annat sätt, men som kanske kan vara intressant läsning för fler (min byrålåda vägrar samtala med mig). Jag kallar dessa texter Försök, för de är inte klara. Men så här:

Ibland händer det saker som gör att det man gjorde i går känns som om det skedde för flera år sedan, kanske i ett annat liv. Ett dödsfall, en olycka, en katastrof som skärper blicken, och du ser vad som är viktigt. Det kommer en klarhet i dina handlingar – för en tid, kanske för hela livet.

Jag får en sådan känsla när jag tänker tillbaka på våren 2007 då den stora väskdebatten rasade över de svenska kultursidorna.

Man noterade i kommentarerna att så kallad lyxkonsumtion något som allt fler kunde ägna sig åt, och därmed blivit banaliserad. ”Den exklusiva modeindustrin är inte längre så exklusiv. Inte bara Ikea finns över hela världen, det gör också de klassiska franska lyxhusen”, skrev Dagens Nyheter då på sin ledarsida.

Varumärkeshysterin sågs som en del av det ökade välståndet. Allt fler hade bättre löner och en dyrbar väska var inom räckhåll. Men osade det inte lite noveau riche? ”De som bör veta vem och vad man är, vet det utan att handväskan är försedd med stora logotyper. Att köpa pråligt signalerar osäkerhet. Och därför är det också helt i sin ordning att vara sparsam med luncher och att välja buss före taxi”, skrev Susanna Popova i Svenska Dagbladet .

Dagens Nyheters Fredrik Söderling intervjuade omvärldsanalytikern Christina Cheng:
”Valet att minska sin konsumtion, down-shifting, är en stor trend i USA. Framöver kommer det coola och smarta vara väl valda prylar gjorda med små resurser, säger Christina Cheng. Du köper din svindyra fleece-tröja från Patagonia gjord på PET-flaskor och återvunnen fleece. Vi kommer att fortsätta unna oss lyxen att köpa dyrt, men vi kommer inte att köpa lika mycket.”

Jaha. Strindberg och hans gelikar hade en fejd om krigarkonungar – i min generation är det väskor vi fajtas om. Olika är det.

Och så kom den 17 november 2007 då IPCC, FN:s klimatpanel, beskrev läget för jordens klimat.

Kort därefter blev det tydligt att den amerikanska bomarknaden var byggd på veka pålar med stora konsekvenser för den globala ekonomin. Kunde vi ens lita på kapitalismen längre? Hade globaliseringsmotståndarna rätt hela tiden? Vem ska man tro på när det är så här?
De fina väskorna känns så långt borta i dag.

För mig personligen var det aldrig snack om att äga en väska från Hermès eller Gucci, hur vackra de än kan vara. Som jag skrivit om i min bok, Växla ner, har jag tagit ett beslut om att försöka leva så långsamt och nerväxlat som möjligt. Periodvis har jag fått vända och vrida på alla slantar, och när jag har lite mer pengar går de åt till sådant som att investera i nya bas-jeans till mig eller cykelhjälmar till barnen. Traditionell lyxkonsumtion får helt stryka på foten. Jag försöker i och för sig alltid köpa varor av god kvalitet, eftersom de håller längre, men att äga något bara för ett välkänt varumärke eller för att kunna flasha med ett visst emblem, det finns det inte ekonomiskt utrymme för. Så min livsstil är ett exempel på det som omvärldsanalytikern i citatet ovan nämnde som en trend, downshiftning, eller nerväxling som vi säger på svenska.

Men låt oss stanna kvar vid 2007 och lyxen. Citatet från Dagens Nyheter ovan visar på en diskussion som började föras då – att de traditionella lyxprodukterna demokratiserades. Medelklassen världen över blev större och började få råd att köpa de signaler om välmående som varit tillgängliga endast för de mer välsituerade grupperna i samhället. Långresor till exotiska solstränder, märkeskläder, White Guide tipsade envar om möjliga gourmetmåltider. Bling-bling blev ett begrepp och man skulle pimpa sin bil.

Ett mig närliggande exempel är min födelsestad, Lund. När jag var liten på 1970-talet var Lund en stad där det sannolikt var mer vanligt att ha vänsterradikala åsikter än inte. Husen var nergångna och det gick lätt att få tag i ett slitet gathus på Nöden. Vi cyklade överallt och ingen hade en pappa som var höginkomsttagare – i varje fall inte så att det var märkbart för oss ungar. Jag kände inga riktigt rika eller riktigt fattiga människor. Däremot kände jag professorer och gästforskare från fjärran länder, och jag åt tandoori chicken innan jag klämde en hamburgare för första gången. Även på 1980-talet, då jag var i tonåren och resten av världen drabbades av yuppies, var Lund en cyklandes stad där det var coolt med jesussandaler och utanpå-skjorta. Vi brukade gå till några av studentställena som hade en mer tjusig prägel, som Göteborgs nation, och göra oss lustiga över de ytliga människorna i Henry Lloyd-jacka, där de unga männen hade hårband och kvinnorna rosa tofs.

Det var så vi från Lund gjorde. Vi var djupa, liksom, typ, satt på Café Balzac, pratade om Frankrike och London och rökte Gauloise.
Jag flyttade ifrån staden 1991, och där någon gång hände något med själva Lund också – inte för att det hade med min flytt att göra, det var mer ett sammanträffande. ”Kärnkraft nej tack”-klistermärkena försvann, gathusen lyxrenoverades och såldes för tokbelopp. Helt plötsligt började man tala om Lund som ”brat city”. Espresso House-kedjan föddes då i ett korsvirkeshus på Sankt Petri kyrkogata. Det byggdes köpcentrum utanför centrum, vilket ledde till trafikinfarkter av ett slag som staden aldrig upplevt. Lund blev populär som studentstad för att den var så pittoresk.

Så den stad som jag kände som proggig där ingen hade ett öre över, förändrades på några år till en välmående ort där många hade en slant kvar till lyxkonsumtion men inte så mycket tid. Och på sitt sätt var det härligt – äntligen kunde vi köpa riktig buffelmozzarella till tomatsalladen. Äntligen slapp man åka in till Malmö för att handla kläder – allt fanns i Lund. De slitna gamla byggnaderna blev vackert renoverade, och det var bra – många hus riskerade en för tidig död genom proggerans slitage. Det finns numera till och med ett surdegsbageri mitt på Bullis – trevligt och gott, men det är en bit från Barsebäcksmarschen.

Fast om Lund, de fattiga studenternas Lund, kunde bli ett brat city på bara några år – ja, då måste något ha hänt med världen. Var det så, att lyxen blivit banal? En var mans rättighet att bära Prada och känna sig hemma på Fifth Avenue?

Lyxen är helt enkelt inte vad den varit. Vad ska den göra som vill leva i lyx, när så många andra gör det? Försvinner inte lite av glädjen i lyxen då, den där fulsnygga känslan av att ha koll och vara lite förmer?

IPCC:s rapport och finanskrisen bidrog till att ruska om många av oss, och ekonomiska realiteter har gjort att vi inte kan lägga pengar lika enkelt på en ny väska eller en flott resa. Just när jag skriver detta ser jag i klädbranschens tidning Habit att flera av de stora billighetsklädkedjorna går mycket bra, medan smalare modeföretag får stänga sina butiker och modemässorna har svårt att dra utställare. Min slutsats av detta är att vi har kvar vanan att konsumera, men inte längre råd att köpa saker av bättre kvalitet. Lågkonjunkturen har förstärkt bruket att köpa, slita och slänga – inte att välja kvalitet och tänka långsiktigt. Och vad händer sedan, när det blir högkonjunktur igen?

Vad är lyx i dag? Nog är belugakaviar, diamanter och haute couture fortfarande åtråvärt och svårtåtkomligt för de allra flesta, och dessa mer klassiska lyxmarkörer kommer stå sig över tid. Men när minsta gangstarappare bär guld, och tjejen i grannhuset klär sig i Burberry och manolos till vardags, gungar lyxbåten betänkligt.

Jag tror att det är helt andra företeelser som är samtidens lyx. Som att kunna styra över sin egen tid. Ha ett arbete som man trivs med, kunna fokusera på en sak i taget eller känna sig nöjd. Att kunna ta ett steg tillbaka och beskåda en pengabombad omvärld som rusar runt i sin designade tillvaro som råttor i hjul, och tycka att det där, det är nog lite fattigt det.