Ett av barnen var min farfars far, Lars Gustavsson. Han gifte sig med Sofia, som kom från en bondesläkt, och blev småbonde i Fåglum socken i Västergötland. De fick sex barn.

Ett av barnen var min farfar, Karl Martin Larsson. Han flyttade till Göteborg och blev folkskollärare. I Göteborg gifte han sig med Frida, som också kom från bondesläkt och som arbetade som småskollärarinna. De fick två barn.

Ett av barnen är min pappa, Ragnar Larsson. Han flyttade till Lund och blev professor i kemi. I Lund gifte han sig med Inger, som också kom från en lärarfamilj. De fick två barn.

Båda de barnen – varav jag är ett – jobbar med media och har flyttat runt en del.

Och nu har vi själva barn, varav det yngsta, min Samuel, fyller nio på tisdag. Han har redan lärt sig engelska så väl att han kan dra skämt med vår brittiske granne. Samuel har ännu inte läst en dag engelska i skolan, utan har studerat språket genom att titta på Youtube och spela dataspel.

Jag funderar på att flytta längre ut på landet. Skaffa höns och ha större ytor för odling.

Kanske ett torp?

- Jag har stött på människor som haft så lätt för sig att de aldrig kunnat fokusera på något. De har gjort allt möjligt, och det har gått ganska bra för dem, men de har liksom aldrig vetat vad de ska bli när de blir stora.

Och så tittade hon forskande på mig. Jag smuttade på mitt kaffe och såg åt ett annat håll. Gnolade en snutt inne i huvet. Tam-da-dam.

Att bara göra en grej i taget har aldrig varit min starka sida. I grundskola och gymnasium hade jag mängder av aktiviteter på eftermiddagar och kvällar. Långpromenader med Josse prioriterade jag minst lika högt som provplugg, för det ordnade sig vanligtvis ändå. (Tills jag drabbades av den larssonska knäppen, men om den får jag berätta vid annat tillfälle.)

På universitetet läste jag extrakurser på kvällarna och var redaktör för nationstidningen mest av bara farten. Samma på journalisthögskolan. Hela mitt yrkesliv har jag jobbat med mitt dagjobb och något annat. Redaktör för Chili och kolumnist på DN:s ledarsida, etc. Under en lång rad av år hade jag dagjobb på heltid och skrev böcker om kvällar och helger. Mitt i allt har jag fött två välordnade och gudomligt vackra barn, umgåtts med kompisar (ibland mer, ibland mindre), renoverat hus och lägenheter, stickat tröjor, motionerat (mer eller mindre) och läst böcker.

Och så länge jag har någorlunda medvind i livet har jag inte ens haft vett att känna mig stressad. ”Hur hinner du med?” frågar nya bekanta, och jag förstår inte riktigt frågan. Jag kan förstå att jag utifrån verkar lite tråkig, men själv har jag kul, och det måste väl vara det viktigaste?

Men efter att jag tappade min energi ett tag här om året (som jag ju skrivit om i bloggen), bestämde jag mig för att lära mig att fokusera bättre. Eftersom det är en sak som jag definitivt inte har lätt för – mer än i stunder om max 3-4 timmar då jag fokuserar så mycket att resten av världen försvinner runt omkring, vilket nog är ”hemligheten” bakom att jag hinner med så varierande saker – har jag lyssnat och blivit inspirerad av andra i min närhet.

Exempelvis påminde mig Wivan om Robin Sharma, som är en utmärkt pedagog. I vintras såg jag Sharmas vbloginlägg The 4 Habits to Make  This New Year Awesome och gjorde den one-page-plan som han föreslår i den. Kolla videon – den tar bara fyra minuter. Frågorna han ställer är:

Hur ser 2013 ut om allt går precis som jag vill? Vilka värderingar har jag? Vilka fem grejer vill jag verkligen ska hända? Och om jag skulle sätta ett mål för varje kvartal, vilka vore de?

Alla som drivit verksamhet känner igen de frågorna, för vi brukar ställa dem om våra organisationer. Vision and mission. Men för oss själva? Sharmas enkla papper har gett mig en personlig verksamhetsplan för det här året.

Ett av mina mål är att hitta en bra träningsrutin. Jag gillar att motionera, men jag har svårt att hitta en rutin. Börjar jag med yoga, vill jag snart gå över till afro, för att sedan börja simma … För att sedan ge upp, gå hem och känna mig som världens sämsta och fetaste. Men även här har jag kunnat inspireras av min omgivning. Jag gillar att springa, men de jag känner är så duktiga. Men av Krister fick jag tipset att använda en löpar-app och av Annika modet att våga (och tipset att springa i skogen). Jag har följt deras råd, och nu kan jag utan att skämmas säga att jag fått en träningsrutin.

Jag har också bestämt mig för att försöka göra så få grejer som möjligt, för att sedan lägga på mer om det går bra. Jag har bestämt mig för att inte skriva så mycket, men att det jag skriver ska vara meningsfullt. Jag har gett bort Utflykt Skåne (en webbsajt), jag har fimpat en annan webb och jag aktar mig noga för att starta något nytt. ”Vi borde skriva en bok om detta, starta en förening, ordna en utställning!” kanske någon säger och ser menande på mig, och jag ser ut som om jag inte hör. Jag går till jobbet klockan åtta och hem  vid fem, jobbar sällan över och nästan aldrig helg, vilket ger mig gott om tid att ladda om batterierna.

Och allt detta är gott och väl. Det är inte ens maj och jag har redan nått tre av fyra av Sharmas delmål. Jobbet flyter på utan någon större möda och jag har energi över till trädgården och familjen. Det blir även luncher och frukostar med vänner och bekanta, även om jag försöker hålla dem till måndag-fredag – allt för att fokusera, dela upp, ordna upp.

Jag gör helt enkelt som man ska.

Men jäklar vad långtråkigt det är. Man kanske skulle …

- Du som är så ung …

Du som är så ung, sa den runt sextioårige socionomen. Du som är så ung.

Nej, nej, du ska bli glad för att bli kallad ung, säger du. I din ålder. Tänka sig, att bli kallad ung!

Men jag blir inte glad.

Jag tänker:

Men vafan. Jag är inte ung. Jag är fucking medelålders, you motherfucking manchauvinist pig.

Jag är en 43-årig tvåbarnsmor med tjugotvå års arbetslivserfarenhet. Jag har haft hand om större budgetar än du. Jag har varit med om så jävla mycket att du inte kan drömma om det, och just de erfarenheterna tar jag nu med mig till just den här arbetsplatsen eftersom det råkade bli så och för att jag vill det.

Jag är 43 år. Jag har rynkor och huden under hakan börjar bli misstänkt slapp. Jag ser mer ut som en säl än en gepard.

Jag har fucking hängtuttar. Skulle faktiskt kunna använda dem som grytlappar. Eller som kuddar för marsvin.

Jag säger:

Ingenting.

Som vanligt. Men jag ler i varje fall inte. Jag brukar le. Men jag bara orkar inte le just i dag. Var kanske lite dålig luft i lokalen, vad vet jag.

Hur länge ska man vara ung? Hur länge ska man lystra till ”Hej tjejer!”? Hur länge ska man bli bedömd efter ålder och kön? Tar det aldrig slut? Va? Det är ju extremt tröttsamt.

Äh, strunt samma. Strunt strunt samma. Orka!

Detta gjorde henne rasande. Hon ville ju mer! Hon var möjligen stolt, men definitivt inte nöjd. Visst hade de ett fint hus, men kunde det inte förbättras? Visst hade de bra jobb, men kunde de inte bli lite roligare? Visst hade de trevliga helger, men kunde de inte förgyllas?

Jag lyssnade, men kunde inte för mitt liv komma på vem som hade rätt – om någon. Nöjd är man i nuet. Man stannar i det man har, man är tillfredsställd, man är mätt. Ett eftersträvansvärt tillstånd i meditation och när man älskar. Men det gäller att man är där när man är nöjd. Slentrianmässig nöjdhet är förvillande lik lättja.

Vilja är förändring och den vill man åt framtiden. Vilja har en riktning och ger dig styrsel i livet. Utan en vilja blir du lätt ett rö för vinden. Men att vilja utan att gilla utgångsläget skapar inga grundade val. Du kör så det ryker, men vet du vart du ska?

Det finns ett besläktat ord till ‘nöjd’, och det är ‘förnöjsam’. Till skillnad från att vara nöjd, har förnöjsamhet ett inre mått. Man är nöjd med mindre. Nöjd är du kanske först när du nått toppjobbet eller har värsta villan; om du kan känna förnöjsamhet kan det verka så smått, men det är så stort: det räcker att du är frisk, att de du älskar lever, att du älskar.

Förnöjsamhet kräver mer än nöjdhet. Det kräver att du begränsar dig.
Förnöjsamhet kräver mer än vilja. Det kräver acceptans.

Den som träffar mig i arbetslivet hör mig nog till leda säga: ”Det finns alltid något att skruva på”, vilket är en klyscha som gör ont  i munnen på mig när jag uttalar den. Men som så många klichéer finns det en sanning bakom, annars hade de inte blivit så vanliga. Det är mitt sätt att tala om förnöjsamhet. Det är sällan läge att luta sig tillbaka längre perioder och vara helt nöjd – det finns alltid något att förbättra. Men det är sällan läge att grämas över sakernas tillstånd och förändra allt i grunden med de stora stövlarna på – du kanske vill det, men hur vet du att inte någon annans vilja också är giltig? Det finns en anledning till att vi kommit hit där vi är nu, så respektera historien och skruva långsamt. Men skruva.

Förnöjsamheten ger dig glädje direkt och energi nog att orka ta tag i förändringen, förankrad i verkligheten.

Vi älskade att dansa. Problemet var bara att de bästa dansställena var på ställen för vad vi kallade käcka. Om vi levt två decennier tidigare hade vi nog kallat dem borgerliga, och efter några års studier: bourgeoisie. År 1989 bar de käcka Henri Lloyd-jackor, pärlcollier och välordnade frisyrer. De lyssnade på Mauro Scocco och radion. De tyckte att Bowies bästa skiva var Let’s Dance. De var lagom duktiga i plugget och vi visste att de skulle bli våra chefer (vilket de blev). Mainstream skulle de kanske kallas i dag. 

I dag kan jag se att jag nog var ganska käck själv, men jag och mina kompisar, vi ville mer. Vi ville vara annorlunda. I Breakfast Club var det förstås Ally Sheedy vi höll på – Molly Ringwald var olidligt käck. Så vi satt på Balzac och drack kaffe och rökte franska cigaretter och skymtade lite med svåra boken, tja, vi var ju lika mainstream som de käcka, bara efter andra mallar. Käcka eller inte så ältade vi likt förbannat killar och hade tentaångest. Möjligen pratade vi mer om att flytta från lilla Lund än de käcka, och vi gjorde dessutom slag i saken.

Så egentligen hade vi kunnat låta de käcka leva i sitt universum och vi i vårt, om det inte vore för det där med dansen.

För på våra ställen spelades det Garanterat Bra Musik – The Smiths, The Doors, Kate Bush, The Jam – musik vi älskade men, hm, den är inte gjord att dansa timme efter timme till, utan snarare ta en öl och snacka lite med the lads till. Vilket vi ju mer än gärna gjorde, förstås, om nu någon lad ville lägga märke till oss. Och ibland var vi bara tvungna att dansa. Eller, som ovan antytts, ganska ofta. Och då fick vi ge oss in i käckhetens rike, som på den tiden hette ÖG och Kålloseum. Ibland, när danslystnaden slet i oss som svårast, gick vi till Lundia och dansade i deras källare. Där hade man glitterkula och spelade You Make Me Feel Like Dancing och annat underbart som jag aldrig skulle erkänna att jag älskade.

Så vi dansade rumpan av oss – så där lite i smyg. Och lärde känna nya människor, sådana som vi aldrig hade lärt känna om vi bara hängt med the lads. En av mina kompisar från den tiden påminde mig om det för ett tag sedan: ”Vi träffade så många olika typer av människor när vi var ute tillsammans. Det gör jag aldrig nu.” Tja, tänkte jag efteråt, om man går ut tre unga damer och bara dansar järnet och är glada, då är det kanske inte så konstigt att man får upp en och annan fisk på kroken, lite av bara farten.

Och i dag, en söndag i mars och jag är fyrtiotre, står jag och stryker och vad har jag på Spotify? My Sharona? Bra låt, men knappast. Det får ju bli den här:

Jag har två söner som heter Theo och Samuel, en hund som heter Tintin och en bebis som heter Utflykt Skåne.

Bebisen Utflykt Skåne är ganska så precis sju år gammal, så nu har jag släppt huvudansvaret och låtit den få en ny vårdnadshavare. Vårdnadshavaren är sönernas far, så adoptionen har gått smidigt.

Jag kan till och med säga att det var tur för Utflykt Skåne att få Kristian Olsson som ny pappa, eftersom jag var rätt slarvig med handhavandet de sista åren. Den har fått så fina nya kläder sedan skiftet och har fått vara med i radio och teve, vilket gjort att den fått massor av nya kompisar.

Så bytet har varit ett lyft för Utflykt Skåne, inte minst den trimning den fått av den förträffliga PT:n Maria på Khaki webbyrå i Lund. Så nu är Utflykt Skåne i god form och kan hantera en vanlig dator, paddan och mobilen på det mest smidiga sätt. Precis som de flesta sjuåringar, i och för sig, men till skillnad från sina generationskamrater älskar Utflykt Skåne naturexkursioner, konstutställningar och att dricka kaffe. Så på det sättet märks det att den ändå är min lilla gullunge, även om den blivit så stor.

Jag kommer att umgås med Utflykt Skåne på söndagarna. Vi tänker åka på utflykter ihop. Ta promenader, sitta på fik och spana på folk, bläddra i boklådor. Kanske åka till någon gårdsbutik eller gå på en trevlig lunchrestaurang. Göra sådant som vi gillar, vi två, men i lagom dos.

Sting hade ju rätt: If you love somebody, set ‘em free.

Om du vill hälsa på Utflykt Skåne, hittar ni varandra här: www.utflyktskane.se.

Jag kan gå igång på ett Jack Welch-citat som:

In real life, strategy is actually very straightforward. Pick a general direction … and implement like hell.

Visst är det bra? Eller det här, från Nicholas Negroponte:

Where do good new ideas come from? That’’s simple! From differences. Creativity comes from unlikely juxtapositions. The best way to maximize differences way to maximize differences is to mix ages, cultures and disciplines.

Amen på det.

Sedan kan jag bli trött på att Peters mest citerar män. Trots att han är en sådan förespråkare för att man ska se kvinnor som en viktig marknad, så är det nästan bara killar som säger grejer Peters gillar. Inte ens i presentationen som handlar om kvinnlig köpkraft (Women Buy! Women Roar! Women Rule!) är kvinnor särskilt väl representerade; de finns med, men som faktalämnare, inte som inspirerande talare. Kvinnor shoppar, kvinnor tänker inte. En generationsfråga, hoppas jag, och rekommenderar istället läsning av Faith Popcorn och Hanna Rosin.

Jag har ju skrivit om citat och aforismer flera gånger tidigare, bland annat om kylskåpsmagneter (här), och man kan ställa sig frågan hur Peters aforismsamling skiljer sig från en bunte färgglada citat. Är det så enkelt att Peters polare är multimiljonärer, män och megalyckade, medan de anonyma kylskåpscitaten knåpas ihop av troligen underbetalda kvinnor? Men livet är inte enkelt, det kan vi väl vara överens om, och för mig är ett citat som “Business has to give people enriching, rewarding lives … or it’s simply not worth doing” (Richard Branson) minst lika giltigt som affirmationsmagneternas ”Jag är värdefull”. Och det är inte för att Branson är framgångsrik och därför antagligen gjort något rätt, utan för att det finns en passion bakom. Om en av världens mest framgångsrika entreprenörer säger att det inte är värt att driva företag om det inte ger folk berikande liv – det är wow i min bok.

Peters aforismer mig energi så att det räcker och blir över för hela arbetsveckan.

PS. En helt annan person vars aforismer ger mig energi är Robin Sharma, som jag följer på fejjan. Exempel:

Today: more inspiration, less worry. More Mastery, less fear. More service, less selfish. More innovation, less stagnation.

Och ett sista PS. Att inte förglömma: Alain de Botton, som använder twitter till aforismer. Följ honom! Han vet hur man använder 140 tecken. Som här om dagen:

The types I like best: crazy but self-aware and just holding it together.

Skulle kunna ha gift mig med honom.

Äsch, ett PS till. Den uppmärksamme läsaren märker att mina aforism-gurus alla är män. Livet ska inte vara enkelt.

Okej. Då minns du också sekvenserna med musikinslag, som när Biscuit dansar till Barry White. Visst, fantasiinslag, men visst finns det ett korn av sanning i det? I varje fall för mig. Jag har ofta min ”inre radio” på, och det blir som ett soundtrack som förstärker mina handlingar.

Jag ska ge några exempel.

För ett år sedan, när allt började vända uppåt igen, hade jag den här i huvudet (fast originalet):

När jag sa upp mig i våras, då hade jag haft den här i huvudet en vecka (fast originalversionen):

Och när jag väl sagt upp mig och bootade om, då kom den här:

Och sista arbetsveckan, den här, såklart!

Så i höstas, när allt var rätt soft och jag ännu inte börjat fundera över att hitta ett nytt jobb, var det denna:

I vintras, innan jag fått klart med jobbet jag har nu, var det denna:

Och nu är det den här:

Så för mig var Ally i stora delar en ren dokumentär …

Vi var de enda gästerna på fiket och bakgrundsmusiken gick på rätt högt. Vi samlade ihop våra lattar och vattenglas, och jag var lite darrig fast jag inte borde för jag visste att jag skulle passa bra in på det där jobbet, och en välbekant låt spelades på stereon.

- Carly Simon, sa vd:n.

Nej, det var det ju inte. Men vem var det? Popquizgenen måste sitta på samma ställe som kodar för reptilhjärnan, för utan att tänka en sekund, utan en gnutta smartness, sa jag:

- Nej. Nej. Det är inte Carly Simon.

Vd:n blev lite osäker, så han tog på sig sin säkraste min och sa:

- Jodå, jag har jobbat som dj, så jag vet att det är Carly Simon.

Han gick och hämtade en sked, och då kom jag på det: det var ju Carole King. Tapestry kan jag så utan och innan, så den ligger i mitt dna, den bor någonstans djupt därinne, och det var därför mitt nej kom så reptilsnabbt. Jiddra inte med min Carole.

- Det är Carole King. Från Tapestry.

Vd:n muttrade lite skämtsamt att han skulle kolla upp det, och sedan hade vi en trevlig pratstund, så jag gick därifrån nöjd och fortfarande hyfsat säker på jobbet.

Självklart hörde de aldrig av sig. Men det jag grubblat på sedan dess: skulle jag hållit med och sagt att det var Carly Simon (och korsat fingrarna diskret under bordet)? Eller gjorde jag rätt som stod på mig?

Hur mycket ska man anpassa sig?

- Vi hade tur, sa ansvarigt befäl vid Helsingborgsbranden, för de brinnande bussarna stod utomhus och alla passagerare evakuerades i tid. Vad hade hänt om bussarna krockat inne på Knutpunkten?

- Vi var heldige, sa den norska brandchefen, eftersom bomben small mitt i semestertider när få var på jobbet. Hur många hade dött om det varit en vanlig arbetsdag?

- Vi hade tur, sa befälet vid branden i Halmstad, för vinden blåste det giftiga gasmolnet ut över havet och skonade stadskärnan. Vad hade hänt om det var kraftiga pålandsvindar?

För att vara representanter för en yrkeskår som övar och övar och övar in rutiner var det många lyckosamma bland talarna.

Fast jag tror att det var just därför att räddningspersonalen tränar och tränar som gör att de kan ha ”tur” när det gäller. De vet så väl vad de ska göra att de är på något sätt är avslappnade när de står mitt i stressens öga – och kan därför gripa ”turen” i svansen när de ser den springa förbi.

Träna på rutinerna, så kan du dra nytta av det oregelbundna utan att förblindas.

foto: freedigitalphotos.net