Besök i bullerbyn

Dunk! Dunk!  Krafs!

Jag satt och jobbade i trädgårdshuset, som är mitt nya och extremt tysta kontor, när jag hörde ljud jag aldrig hört förut. Krafs, krafs, dunk! Kunde vi ha fått in möss i huset igen? Men de låter ju inte dunk, utan krafs-rassel. Hade jag fått besök? Det kunde vara någon som gick på grusgången och bankade med något. Jag öppnade dörren. En kanin smatt iväg.

Jag gick in igen. Dunk, krafs! Stampe var nog oskyldig, för jag kunde nu höra alldeles tydligt att ljudet kom från ett ställe i väggen dit varken möss eller kaniner når. Men hur kunde väggen låta? Det var en bokhylla där, men när började böcker låta dunk-krafs?

Så kom jag på vad det var. Just därifrån ljudet kom, men på utsidan av huset, har vi en fågelholk och i år har vi för första gången fått reguljära hyresgäster: ett gäng finkar som singlar runt som Snobbens fågelkompis Woodstock. Krafs-dunkandet kom från finkarna när de landade i holken, och krafset från när de röjde runt där inne.

Mysteriet var löst.

Sådana där ljudtankar kommer för mig sedan jag läst Anders Mildners bok Koltrasten som trodde att den var en ambulans. Nu är jag god vän med författaren och bekant med förläggaren, så det vore kanske oetiskt av mig att rekommendera den rakt av, men jag kan ärligt säga att jag tycker att det är en intressant bok som jag tror att många läsare av min blogg kan få nöje av.

Inte minst har Anders bok gjort det tydligt för mig att jag är mer fascinerad av tystnad än av ljud, men att jag utan kunskap om ljud får mindre förståelse för tystnaden.

Om tystnaden har jag skrivit om tidigare, exempelvis här och så boktipset här.