Att köpa: Köptillfredsställd

En av mina närmsta vänner recenserade Växla ner i en mening:

- Det här kunde jag redan.

Och så är det ju. Jag tror att vi lite till mans känner till hur vi ”ska” leva. Äta fullkorn, röra på oss, hålla i pengarna. Men gör vi det? Inte jag, i varje fall. Visst äter jag hyfsat nyttigt, motionerar och är sparsam, men inte riktigt i den nivå som jag själv önskar. Periodvis är jag en flitig motionär men en smula slösaktig, eller vice versa – det är helt enkelt svårt att få till det. Växla ners inledande kapitel kan upplevas som en uppräkning av bra grejer att göra som vi redan känner till och som vi redan innan vi läste boken hade dåligt samvete för att vi inte gör.

Så vi kan det redan.

När jag gick upp i arbetstid förra året och hade en månadslön som fick det att svindla för mina ögon (vilket visade sig vara ”en helt normal lön” men i min nerväxlade tillvaro syntes den som helt enorm! Och så fick man pengar varje månad! Otroligt lyxigt!), började jag att köpa ikapp.

Det var så mycket jag inte hade. Vettiga arbetskläder så att jag kunde vara presentabel åtminstone fem dagar i veckan. Pendlingskort. Linser. Mer än ett par skor. Möjligheten att luncha och att ta en kopp kaffe på stan. Och så barnen sedan, de stackars små barnen som levde i en så karg tillvaro, de skulle ha nya kläder och nya dataspel och nya cyklar och … Till och med mannen fick en ny skjorta, och hunden fick ben.

Det var underbart. Jag kände mig bekräftad – ”Tack mamma! Kan jag få en uppgradering av WoW också?” – och snygg.

Och så hade jag kunnat fortsätta med glädje. Men jag märkte att jag byggt upp ett slags försvarssystem inom mig som nerväxlad. Allt från fysiska saker – som att vi har en relativt liten garderob, så jag kan inte köpa hur mycket nytt som helst utan att behöva slänga gammalt, och när det som var uppenbart slitet var utbytt, tja, det kändes inte så fräscht att ge hela, rena och hyfsat moderna plagg till Erikshjälpen bara för att jag tröttnat lite på dem. – tilll ekonomiska teknikaliteter som att jag såg till att jag tog större delen av hushållskostnaderna och helt enkelt köpte mjölk för pengarna. Jag höjde amorteringstakten på huslånen. Ökade sparandet. Gav bort lite pengar (men inte så mycket som jag ville). Så jag fick stopp på ”ikappshoppandet”.

Men inuti mig skrek jag ”Jag vill shoppa!”. Ville fylla mitt tomma inre med nytt, nytt, nytt.

Så jag började undersöka mina känslor kring shoppingen. När påsen med den där lilla burken foundation dinglade i handen kände jag lycka, tillfredsställelse, lugn. Som om själva inköpet sänkt min stressnivå, minskat min fysiska spänning.

Det är ju så enkelt och smärtfritt att shoppa (och att äta) jämfört med andra spänningsminskare. Det är mycket jobbigare att skapa eller hålla liv i en relation, svettas på gymmet eller finna inre frid.

Mitt behov av shopping är omättligt. Skulle jag ha miljoner att spendera hade jag verkligen vetat var jag skulle göra av pengarna. Jag blir nöjd och lugn efter ett lyckat inköp, som efter ett stort glas Chablis eller ett väl avlöpt samlag.

Kopplingen sex, shopping och spänningsreduktion tror jag inte är så långsökt. När den som får storvinsten blir intervjuad och får frågan vad hen ska ha pengarna till, blir svaret ofta: ”Det finns många hål att stoppa dem i”. Och det gör det ju – i det stora, mörka, inre shoppinghålet. Liksom: Jag är kanske inte en mästare på tantriskt sex, men jag blir tillfredsställd av att ha ytterligare en dunjacka i garderoben eller åka på ännu en thailandssemester. Eller: Jag har inte en så attraktiv partner, men jag har ett snyggare hus än du har. Ha.

I affären står jag där framför hyllan med hårvårdsprodukter, och designershampot skriker: ”Ta mig, ta mig, så blir du snyggast i stan och alla kommer att älska dig!” men jag sätter mentalt fram en hand och tänker: Nej.

Så jag jobbar på detta. Varje dag är en övning i att bara köpa det jag behöver – och helst inte köpa något alls. Varje köptillfälle är en övning i att hitta bra varor till ett bra pris och att vila i att inköpet bara är just det – ett inköp. Inte ett sätt att få mig att verka smartare, snyggare eller på annat sätt attraktiv.

Jag kan ibland rationalisera det här beteendet med att säga: ”Det är barnen som vill ha …”, men barnen tar det barnen får. Det handlar inte om dem, det handlar om mig och mina egna demoner. Den dag jag på djupet verkligen vet att jag är superbäst oavsett vilka produkter och tjänster jag köper in, den dagen är jag fri.

Men det lär nog dröja, för det där, det kan i varje fall inte jag redan.