Att ha: Vi måste tala om komposten

Jag märker vid genomläsning av Växla ner att jag nämner kompostering åtminstone två gånger och här på bloggen har jag minst åtta inlägg om kompost – lite tjatigt, det kan till och med jag tillstå. Och vad har det med nerväxling att göra?

En tidigare arbetskamrat sa att det var min kompostvurm som gjorde att hon till slut slängde boken ifrån sig i vredesmod. ”När ska man ha tid att kompostera?” sa hon till mig sedan, och jag hummade något om att det egentligen inte tar så lång tid när man väl kommit igång med det och att det egentligen inte var själva poängen med nerväxling.

Varför kan jag inte sluta tjata? Varför är jag som en nyfrälst som får tala om söte Herren Jesus när gäster undrar vad det är för märkliga lådor jag har i trädgården?

Så jag har grunnat över mitt svar till arbetskamraten. Har kompostering något över huvud taget med nerväxling att göra, eller har jag endast velat skryta inför läsekretsen om hur förbannat miljövänlig jag är?

Och svaret på de frågorna är ett entydligt: ja. Visst är det härligt att få berätta om hur duktig jag är, men kompostering har också allt att göra med nerväxling, även om det inte i sig sparar tid eller särskilt mycket pengar. Du får mindre hushållssopor och en gladare trädgård, men det är – till synes – allt. Ändå blir kompostering och annan återvinning en naturlig konsekvens av nerväxlingen. (Man kan naturligtvis kompostera utan att växla ner – det tar verkligen inte mer tid än att gå ut med soporna.)

För mig handlar komposteringen om ett pedagogiskt verktyg, att grunda och ett praktiskt sätt att få kontakt med en andlig aspekt av vardagen.

Det pedagogiska verktyget

Mina barn vet vad som händer med mat som de inte äter upp på tallriken. Den sänds inte till fattiga barn i Afrika. Ibland hamnar den mellan hundens käftar. Oftast hamnar den i komposten och så blir den jord och så odlas det ny mat i den jorden. De vet detta. Det är en kunskap som är integrerad i dem och som de inte tänker över. Men de kommer alltid att veta det.

Att grunda

Inom meditationen finns det grundningsövningar, som också ibland kallas att ”jorda sig” (’grounding meditation’). Tanken är – om jag förstått rätt – är att känna hur man har kontakt med marken, precis som om man vore ett träd. Det skapar ett lugn och just en grund för vidare meditation. (Mer meditationskunniga får gärna rätta mig!) För mig fungerar komposten så också. Jag ger komposten överblivna matrester, vissnat ogräs eller annat grönt material från trädgården och känner kontakt med jorden. Jag får tillbaka jord som jag kan odla något i – mer mat eller vackra blommor. Jag grundar, jag jordar, jag får en grund att växa vidare från.

Den andliga aspekten

Något jag varit rädd för är att möta den andliga aspekten i mitt liv, fast nu inser jag att jag levt med den hela tiden, men inte benämnt den. För mig är det andlighet i handling att odla jorden med blommor eller mat, äta maten eller njuta av de vackra blommorna, slänga blast och rester i komposten, hålla kompostens arbetare på gott humör, skörda jorden, återföra kompostjord proppad med mikroorganismer till trädgårdens jord igen, odla … Jag är aktiv i hela det kretsloppet.

Som mitt liv och hem är upplagt i dag är det inte ett perfekt kretslopp. En hel del av matresterna som jag lägger i komposten kommer någon annanstans ifrån, om det så är från Slöinge som glassen eller Guatemala som kaffet. Och en hel del av matresterna – männniskorna i hushållets avföring – spolas bort och ”renas” någonstans långt borta i Hörby eller så. I nästa hem kanske det blir en mulltoa och ett växthus för att förbättra kretsloppet, kanske inte.

Men det är inte poängen, utan det är att varje steg av komposteringskretsloppet blir heligt för mig. Att tömma slaskhinken i komposten blir en helig handling. Den får mig att känna tacksamhet över tillvaron, och den är ett tecken på att jag tror på en framtid. Hade jag bara velat bli rik och berömd hade jag inte gjort jorden den omsorgen, och jag hade inte heller tagit mig tiden att växla ner.

Förebilder

Min pappa komposterade alltid trädgårdsrester (‘trädgårdsavfall’ är den tekniska termen, tror jag, men det är banne mig inget avfall!) i några öppna komposter, så det hade jag med mig hemifrån. Hushållskompostering var bara något jag läste om i tidningar och inget som kom naturligt för mig. Inte ens när jag gjorde mitt exjobb i markekologi hade jag en enkel maskkompost, vilket förvånar mig i efterhand.

Första gången jag kom i kontakt med hushållskompostering i praktisk handling var jag nästan trettio, En av mina närmaste vänner bodde i ett kollektiv i Farsta. Det var ett antal miljöintresserade ungdomar som hyrde en villa tillsammans, och man hade en hushållskompost i trädgården. Jag förstod att det inte var särskilt konstigt, utan snarare en hygienisk och vettig användning av matrester. Så någonstans i min hjärna grodde tanken på en egen varmkompost.

Det var en viktig förebild för mig, det där kollektivet, även om varken jag eller medlemmarna fattade det då. I kretsen kring Farstakollektivet fanns två blivande partiledare och åtminstone ett borgarråd, så jag tror att det var många duktiga pedagoger och ledare i det gänget. Kan jag föra vidare det jag lärde mig där till fler, vore det fantastiskt.

Jordad

För mig handlar nerväxling numera inte så mycket om att jobba mer eller mindre, utan om förhållningssätt och livsval. Att ha en djupare kontakt med matens livscykel förändrar mitt sätt att se på ‘sopor’ och ‘avfall’ – även på ett mer bildligt sätt.

Så även om jag varken vinner eller förlorar tid eller pengar på kompostering, och därför strängt taget inte driver nerväxlingen framåt, är det en helt omistlig del av mitt nerväxlade liv.

Jag vet inte om jag kan förklara bättre just nu, så jag tror att jag håller här.