Karin Lilja

Dagens Nyheter, ledarsidan, 24 september 1996. Uppdragsgivare: Chefredaktör Hans Bergström, Dagens Nyheter.
Jag var inbjuden som talare på Linköpings humanistdagar 1996, och natten innan hade stadens bibliotek brunnit upp. Allt jag skriver om i texten hände.

Nu är tid för humanisten

I lördags var det klarblå himmel och tio grader varmt i Linköping. Det kommer jag att glömma. Det låg en sur rökluft över parken bakom domkyrkan. Den stanken kommer jag aldrig att glömma.

Ett bibliotek är nedbränt. Ett bibliotek där jag som barn lånade spännande bilderböcker för att läsa under mina besök hos morföräldrarna i Östergötland.
När jag efter femton år kommer tillbaka till staden är det nedbränt. Inte uppbrunnet, utan nedbränt med berått mod.

Vi firade ett dygn ägnat åt humanismen. Jag anländer till Linköpings tågstation lite i tio på lördagmorgonen, luften är klar och jag har planerat in en timme för att strosa runt i min barndoms sommarstad för att se om jag minns. För morfars skull går jag till domkyrkan, en katedral som jag alltid ansett futtig i jämförelse med min hemstad Lunds, men nu slås jag av att det råder en febril aktivitet här. Unga kvinnor kommer in och ber, det är trängsel i portarna, ett teveteam, vykort, barnvagnar, äldre herrar – ett liv och ett kiv. Här har Svenska kyrkan lyckats, tänker jag och går sedan och fikar en timme innan det är dags för mig att delta i Humanistdygnet på Länsmuseet.

Tabloidpressens löpsedlar skriker om att Linköpings bibliotek är nedbränt, men tanken på att bränna upp ett bibliotek är så absurd för mig att jag får för mig att det är löpsedlarna det är fel på, inte verkligheten.

På väg mot museet frågar jag en kvinna om vägen. Hon börjar prata om biblioteksbranden. ”Men varför bränner man upp ett bibliotek?” undrar jag och kvinnan bara skakar på huvudet. Eldsvådan är ofattbar för henne också.

Väl inne på museet får jag veta att invandrarbyrån låg i samma hus som biblioteket, att branden var anlagd och att den allmänna opinionen är övertygad om vem som begått illdådet. ”Vi har ovanligt många nazister och fascister här, serru.” Jag får också veta att man haft den bisarra tanken på att stänga Humanistdygnet på grund av det inträffade. Men varför kalla sig humanist om man inte står upp och ylar när bokbrännare är i farten? Detta är prövningens tid för humanisten, som måste visa sig stark.

Jag undrar hur många svenska städer som har ”ovanligt många nazister och fascister”. Alla som har fler än noll, måste det bli. Och det är nog en hel del. En nazist är alltid en nazist för mycket.

I skrivande stund är inte någon gärningsman gripen för dådet i Linköping, men eftersom invandrarbyrån blivit hotad sedan i somras och branden startade i byråns lokaler håller jag med Linköpingsborna om motivet. Vare sig det är en enda sjuk människa eller en organiserad liga finns här invandrarfientliga tendenser i brottet. Hade missdådaren bara velat tutta på något stort och fint stod ju till exempel domkyrkan parat bredvid. Nej, det invandrarfientliga inslaget och likheterna med Nazi-Tysklands bokbål är tydliga nog.

På väg till tåget och Stockholm går jag förbi ruinerna av biblioteket. Några bjälkar brinner fortfarande. Brandmän knackar efter glöd. Småknattar, för unga för att kunna läsa, skrattar och leker vid avspärrningarna. Det är spännande med brandmännens heroiska jobb!

Vi andra står tysta och tittar. Sorgen böljar genom människorna. Tårar trillar ned för mina kinder och jag blir arg på mig själv. Det är inte min stad!
Det är inte mitt bibliotek! Det är inte mitt problem! Jag orkar inte med detta! Men jag har fel. Detr är mitt bibliotek och mitt problem. Böckerna är vårt gemensamma minne och vår skatt. Orden kan användas för att bekämpa ondskan, för att upplysa. Genom orden ska vi till slut bli fria.

I normala fall skulle jag stoppat mig där och kallat mig själv en patetisk fjant, men på den sotiga gräsmattan i Linköping inser jag sanningen i tankegången.
I begynnelsen var Ordet; jag har orden i min makt; kunskap är makt. Så är det. Varje bränd bok är ett brott mot det vi kallar det Mänskliga. Varje bränd bok för oss längre bort från det civiliserade samhället mot barbariet.

Mina fötter för mig in genom domkyrkans portar. Jag köper ett böneljus för en krona. Det är fullt i böneljusstaken, så vi är några stycken som väntar på att ljusen så småningom ska brinna ut. Till slut är det bara en flämtande låga i en hållare, jag tänder mitt ljus och ställer det till rätta i det mjuka stearinet.
Sedan åker jag hem till Stockholm. Jag ska inte glömma.

Trackback URL