Karin Lilja

Premiss: Att under 2010 i första hand läsa böcker ur en särskild läslista, som jag sammanställt här.

Bok: Eat Pray Love – One Woman’s Search for Everything av Elizabeth Gilbert.

Jag läste en brittisk edition, men boken finns på svenska med titeln Lyckan, kärleken och meningen med livet.
—
Jag vet inte om det var det att omslaget var pepprat av blurbar från Julia Roberts, Meg Ryan, Hillary Clinton (!) och liknande celebriteter. Eller att det var chick-littigt formgivet med vit bakgrund och snirklig text. Eller om det var för att boken skulle handla om en kvinna som efter skilsmässan funnit sig själv genom meditation och nu var ”ready to love again”, yak, yak.

Eller så berodde det på något annat. Jag var i varje fall tveksam inför att börja läsa Elizabeth Gilberts bok Eat Pray Love. De uppmuntrande raderna på baksidan – ”The number one bestseller that everyone is talking about. Over 6 million copies sold worldwide” – fick mig bara att tänka på det gamla skämtet: ”20 miljoner flugor kan inte ha fel – skit är gott.”

Tveksamheten försvann emellertid redan efter någon sidas läsning. Boken visade sig vara en välskriven självbiografi, där författarinnan beskriver sin utveckling från ett olyckligt äktenskap till en inre trygghet (och en ny kärlek, men det är irrelevant).

Gilbert skriver i en tradition, där vi som gärna läser anglosaxiska magasin känner igen oss – personligt, spirituellt och drivet. Jag blir inte förvånad när jag ser att Gilbert är skribent för GQ. Texten känns som något du hade kunnat läsa i brittiska Elle, men även i de stora amerikanska magasinen. Och jag älskar dessa texter och saknar dem ständigt i svenska motsvarande magasin.

Så Gilbert fångade mig genom sitt språk och goda berättande. Men hon har då också en intressant historia att berätta. Efter sitt krisande äktenskap – med en riktigt läskig skilsmässa – och ytterligare ett kraschat förhållande, mår Elizabeth Gilbert, då lite drygt 30, uruselt. Hon räddas från att ta sitt eget liv, men går på medicinering och är djupt olycklig. Något måste göras, något radikalt.

Och eftersom äktenskapet inte resulterat i barn, och hon dessutom får förskott för en bok (troligen det som blev Eat Pray Love), har hon möjlighet att göra precis vad hon vill, vad hon behöver. Av skäl som du får läsa boken själv för att förstå, åker hon till Italien, Indien och Bali. I Italien går hon på språkkurs, träffar nya människor och äter god mat, och eftersom jag själv gjorde något liknande för sisådär tolv år sedan – fast bara under några veckor – så läser jag den delen med stort intresse. Jag skrattar högt flera gånger, och det är lättsam och kul läsning. Särskilt roligt är det att Gilbert skriver om sådant som man säkert tänker, men hellre skulle dö än att erkänna för andra.

Resan går vidare till Indien, där hon bor på ett ashram. Här blir boken intressant på riktigt, och den blir mer än det vykort den varit. Läsare som bara är intresserade av underhållning och aldrig ägnat sig åt någon djupare introspektion har nog svårt med det avsnittet, men det är det som ger mig som läsare mest. Gilbert får en del insikter här som jag ägnar en del grunnande och som jag sedan tar till mig.

Den avslutande rundan i Bali är igen mer flyhänt och kul läsning, om än inte lika skrattframkallande som Italienkapitlen. Jag får säga till mig själv flera gånger att det är en självbiografi, det är saker som hänt, för Gilbert får ihop säcken mycket snyggt här. Dessutom lär jag mig massor om Bali, exempelvis om sociala strukturer och om öns fastighetsmarknad.

Eat Pray Love är vad engelsmännen brukar kalla ”a good read”. Även om omslaget och hela paketeringen med Julia Roberts och allt skriker kvinnobok, så önskar jag att även män skulle läsa den. Här finns en del djupa insikter och välskrivna rader som många kan ha glädje av och finna kraft ur.

Boken inspirerade mig till: att tänka tillbaka på min Italienresa 1997 – med glädje.
Att gå på i ullstrumporna.

Trackback URL