Premiss: Att under 2010 i första hand läsa böcker ur en särskild läslista, som jag sammanställt här.
Bok: Den larmande hopens dal av Erik Andersson
Åh, tänkte jag, när jag hade läst första sidan av Den larmande hopens dal.
Åhå, det är en sådan där bok. Lite som Evelyn Waughs Press Stop. Eller något av Graham Greene eller Sigfrid Siwertz.
Inte för att det var alldeles nyligen jag läste Greene eller Siwertz, men något i bokens ton fick mig att tänka tidigare delen av förra seklet. Inte som något gammalt och dåligt, tvärtom, utan mer för att boken direkt kändes, hm, annorlunda.
Han använder allvetande författarperspektivet, noterade jag och kände mig duktig för att ha löst gåtan. Men så läste jag om första sidan igen, och insåg redan i stycke två att perspektivet var jag-form, ett perspektiv som används nästan epidemiskt i modern litteratur. Så det var inte perspektivet.
Kanske är det lite A A Milne över det hela? Med sin distanserade stil. Ingen vet ju riktigt vad Nalle Puh eller Christopher Robin egentligen tänker, och lite är det så med denna romans huvudperson, den unga journalistpraktikanten Ina. Och precis som att man nog kan förstå ändå att Nasse är rädd och Kängu varmt mammasnäll, så känner man av vad Ina känner, även om det inte skrivs ut. A A Milnes ton är vänligt road, och ibland lite vass, och så är det här också.
Eller Claque? Claque är inte helt långsökt, eftersom boken handlar om en redaktionsmiljö. Kanske är det just den klassiska redaktionsmiljön i boken som gör att jag hoppar till varje gång ’internet’ nämns, och som gör att det är lätt att förstå att Ina hör fel på ’att mässa’ (som i kyrkan) och ’att messa’ (skicka sms). Jag hade däremot inte blivit förvånad om man på redaktionen använt rörpost.
Precis som Claque, skriver Erik Andersson otroligt roligt – utan att jag riktigt kan bli på det klara med var själva poängen i texten finns. Det är inga oneliners, boken är svår att citera ur utan att verka platt, men det är väldigt rolig läsning.
För mig personligen är det extra kul läsning, och det av tre anledningar:
1. Jag känner igen mig i redaktionsmiljön från den tiden jag själv var journalisthögskolepraktikant på Hallands Nyheter i Varberg (inte alls särskilt långt från Vara, där Den larmande hopens dal utspelar sig). Nog för att HN:s redaktion kändes fräschare än Varas Värns, men jag känner ändå igen mig i detta att se något utifrån, beskriva det och få läsarnas respons. Att man kommer från Tidningen.
2. Det citeras ur Nationalencyklopedin, där jag jobbade när jag var cirka tjugo, och det är ju alltid kul.
3. Men framför allt – hela handlingen utspelar sig i det område min farfar kommer ifrån, trakterna kring Vara i Västergötland. Hans barndomsby diskuteras dessutom, och med tanke på att den är så ohyggligt liten så att den knappt finns med på Eniros kartor, måste det ses som en ren bragd. När jag läst ut boken försjunker jag framför datorn och googlar på bynamn som Barne-Åsaka och Nossebro. Ser att min farfars barndomshem verkar vara sålt till någon utanför vår släkt. Jaha. Vet inte riktigt vad jag tycker om det, eller om jag ens har något med det att göra, men det ger en personlig dimension till Den larmande hopens dal.
För mig var boken kul och intressant läsning, och jag ser av blurbarna att det är fler som tycker det. Bokens stil och humor är troligen rolig för en vidare läsekrets, och inte bara för oss som stammar från de stolta västgötarna.
Särskilt de stolta västgötarna från trakterna runt Vara.
Boken inspirerade mig till: ett hejdlöst googlande.
Att jag funderade på att ge boken till pappa, men insåg att bokstävernas grad i boken nog är för liten för honom. (Ajabaja En bok för alla! Inte läsvänligt alls!)
Att vilja läsa fler böcker av Graham Greene.
No Comments on "På journalistiskt uppdrag i mörkaste Västergötland"