Premiss: Att under 2010 i första hand läsa böcker ur en särskild läslista, som jag sammanställt här.
Bok: Norwegian Wood av Haruki Murakami
Jag drömmer om Japan. Har aldrig varit där, men jag har en längtan. Jag drömmer om skönhet, körsbärsblom, vishet. Kanske tror jag att där finns en skärva som kan göra mig mer hel.
Kanske har jag bara förläst mig på trädgårdsreportage och japansk poesi. Om jag åker dit kommer jag säkert att upptäcka att Japan, tja, det är ett land bebott av människor, precis som Sverige eller USA eller Botswana. Människor som är kära och arga och magknipiga. Som pluggar eller jobbar eller ligger på sjukhus och ska snart dö.
Det är nog så det är. Eller så är det en blandning.
Så tänker jag i varje fall när jag läser Haruki Murakamis Norwegian Wood. Hårdraget är det en bok om en ung man i storstad som genom sina upplevelser och kärleken växer och blir vuxen. Vi har läst det förr, men just det bekanta temat gör att agnarna skiljs från vetet. Norwegian Wood griper mig från första raden och när jag kommit till slutet på sidan 383 känner jag en slags tacksamhet över att ha lärt mig något om livet.
Handlingen utspelar sig 1968-70 i Tokyo och i japanska bergstrakter. En ung man, Toru Watanabe, vars bästa vän tagit livet av sig, beslutar sig för att lämna sin hemstad och studera vid universitetet i Tokyo. Han bor på ett studenthem för män, där han lever ett isolerat liv. Hans avlidne väns flickvän, Naoko, tar kontakt med honom, och de inleder en vänskap. Watanabe blir även vän med Midori, en flicka på universitetet. Dessa kvinnor påverkar honom mycket, och han funderar mycket om kärlek, sex och döden.
Det är mycket sex – eller snack om sex – i Norwegian Wood, och det är kanske inte så konstigt med tanke på att boken handlar om unga människor på väg att skaffa sig en egen identitet. Jag kommer på mig själv att bli irriterad över att kvinnorna är så försigkomna, men på en gång frigida, som ett slags samtidigt utlevt madonna-hora-komplex. Det är lite som när ett litet barn skriker: Bajs! Bajs! Bajs! bara för att det är lite spännande. Jag blir inte riktigt på det klara om Murakami har ett högre filosofiskt syfte med de talrika sexframställningarna, vad de egentligen ska betyda. Kanske är de bara vad de är.
Men boken är en läsupplevelse. Språket – som det kommer fram i Eiko och Yukiko Dukes översättning – är vackert som ovannämnda körsbärsblom. Det är spännande att läsa om staden Tokyo, om den japanska kulturen och om hur det är att vara människa. Boken känns helt modern, även om 68-rörelsen är med som en tydlig relief i boken.
Framför allt känner jag för människorna, för Toru, Midori, Naoko och de andra. Jag har helt enkelt fått nya, japanska vänner.
Boken inspirerade mig till: att undersöka vad det egentligen kostar att åka till Japan.
Och så blev jag sugen på japansk mat.
No Comments on "Ung man i Tokyo"