I och för sig avbröt han sina studier för att satsa på en författarkarriär. Var väl ett hyfsat smart karriärdrag. Men ändå.

Det är något speciellt med biologer.

Intellektuellt har jag hängt med hela vägen. Visst ska boken bli e-bok – först som komplement, sedan som huvudmedia med den tryckta boken som komplement. Samma med tidningar och nyhetsmedia – det finns flera skäl mot tryckta dagsmedier, inte minst miljömässiga (alla träd som går åt och alla tidningar som ska köras ut under några korta morgontimmar). Vi får nog inom en relativ kort framtid se webb- och etermedia som främsta nyhetsbärare, medan tryckta magasin och liknande kanske kan bli komplement så länge man kan sälja annonsplatser; de blir en plats för fördjupning och drömmar.

Så långt – bra. Intressant. Det ska bli spännande. Hugg in. Ni som känner mig vet att jag har jobbat med webb i en halv evighet, så den digitala världen är min hemby.

Och just därför har jag legat lågt med det magknip jag känt inför hela situationen. Ett magknip som består av: vad ska jag leva av? Hur ska jag betala mina räkningar?

Jag har tidigare tyckt att det var helt rätt och riktigt att industrijobben i Sverige minskas, att man lägger ner bilfabriker, att yrken som kittelflickare, kvastmakare, grafiker och hissvärdinna försvinner, att världen går vidare och att yrken kommer och går. Det är så det är, här i världen. Men då hade jag inte tänkt på att just mitt yrke kunde försvinna.

Jag var ju så på det, jobbade med online-medier och hängde med. Och det är ju min smala lycka – jag kan numera ändå ta mig fram som online-kunnig kommunikatör, trots att jag inte läst en dag på universitetets MKV-kurser. Precis som det säkert var en konkurrensfördel bland droskförarna under förra seklets början att kunna köra bil och inte bara tygla en pålle, så har jag en fördel i att vara så hemma i den digitala världen.

Men jag har skrivit och fått böcker utgivna sedan 1997. Första gången var på Brombergs förlag. Dorotea Bromberg ringde upp mig när jag var 25 år gammal och jobbade på Chili och skrev krönikor på DN:s ledarsida. ”Vill du skriva en bok?” frågade hon. Vad svarar en nybakad journalist en av Sveriges bästa förläggare? ”Ja tack”, pep jag. Sedan tog det två år och åtskilliga idéer och omskrivningar innan det blev en liten bok, den käcka Ta steget! (Den finns nu endast på bibliotek, jag hette då Karin E Larsson och Kia Naddermier tog en fenomenal bild av mig som prydde omslaget). Dorotea och förlaget var mycket tålmodiga med denna förvirrade, men helt klart skrivkunniga tösabit. Min chef, Tanu, gav mig generöst nog kontorstid för att skriva boken, gå på möten och sköta allt runt omkring boken, som intervjuer.

Så här tretton år senare är jag förbluffad över att det var så många kloka människor som stod runt mig vid den tiden. Jag lyckades (som vanligt, höll jag på att skriva) paja alltihop. Dorotea bjöd ut mig på lunch på ROOM:s fik (vad hette det? Gittan och Pål?) ett tag efteråt och frågade om jag hade en ny bok jag ville skriva. En bok till? Vafalls? Jag kom snabbt på någon dålig idé, vi åt upp den goda lunchen och sedan hörde jag aldrig av Brombergs förlag mer. Jag fick några tusen från kopieringsfonden för den boken, annars ingenting. Jag uppbar lön på Universum (femtontusen i månaden före skatt, om jag inte missminner mig), så jag tänkte inte närmare på det.

Två år senare hörde en bekant från den tiden av sig, Johanna Unghanse. Hon och några andra framgångsrika unga ledare höll på att skriva en bok, och hon märkte att det höll på att gå illa. Ville jag vara med och skriva boken så att den alls kom på banan? Jag blev smickrad över att Johanna mindes mig, och gänget bakom var intressant. Därför tackade jag ja till att helt oavlönat och på spekulation skriva större delen av Utan karta, en bok om ungas ledarskap. (Den finns också på bibliotek.) Svenska förlaget antog boken, och jag och de två huvudredaktörerna fick dela på förhandsarvodet.  Jag och Thomas Idergard var ute och föreläste också kring boken, och eftersom han fick ett hyfsat arvode fick jag det också. Jag tror att jag fick drygt tiotusen kronor före skatt totalt för den boken, inklusive föreläsningar.

Samtidigt som jag var med och skrev Utan karta startade jag och två kompisar det famösa dotcomföretaget MsFreckles.com. Vi hade att göra, och efter allt kraschade tog det ett bra tag att bygga upp mig själv igen. Det tog nästan tio år, tror jag. Jag ville för allt i världen inte synas för jag tyckte att det jag gjort var så pinsamt. Så jag tog ett undanskymt jobb på Apoteket, bytte namn, flyttade, fick barn, drev egen konsultfirma i liten skala. I början skrev jag utkast till böcker, för det var så jag såg mig – som en skribent med flera böcker bakom mig, en skribent som bara behövde försörja mig lite grann ibland. Men med tiden bleknade mina bokdrömmar, utan det blev mest att jag sa, som så många andra: ”Ja, det där borde man ju skriva en bok om!” när jag stötte på en oförrätt eller en spännande historia.

Jag började blogga istället och skrev väldigt många reklamtexter till mina kunder. Mitt eget skrivande blev torftigare. Barnen tog mycket tid och jag hade inte riktigt ett eget rum.

Jag är dålig på att kräva min rätt att få skriva, vilket kanske låter lite underligt eftersom jag jobbar som skribent. Men det är som om att skriva reklam eller andra uppdragstexter är okej, medan det som är mitt – även om det är något som ett reportage eller en debattartikel – är pinsamt. Jag är en genant person och därmed är mina texter genanta. De är inte värda att ta strid för. [Just nu i kväll har jag dock sluppit att natta barnen för att kunna skriva detta, vilket känns lyxigt.]

Samtidigt. När en redaktör från Icaförlaget hörde av sig (hon är vän till min man) för att hon hört att jag växlat ner och undrade om jag ville skriva en bok om det – ja, då stämde det så väl in i min självbild som en Bokskrivande Kvinna, att jag tackade ja utan att tänka efter. För det Ica ville var att jag skrev på deras uppdrag, en slags guidebok till downshiftningen. Så här blir du nerväxlad. Nerväxlad på tio dagar i fem enkla steg … Det är den typen av böcker som Ica ger ut, och det var det de skrev kontrakt med mig om att ge ut. Och jag blev så glad över att jag usla människa, usla skribent, usla, usla blev ihågkommen.

Kruxet är bara att själva ämnet, nerväxling, är en djupt personlig sak för mig. Det handlar inte om att sno ihop ytterligare femton sätt att göra workout eller muffins på. Det handlar om soul searching, att omvärdera sitt liv, att våga stå för något. Jag får ofta responsen av läsare: ”Ja, de där första kapitlen var ju inget nytt, men de där sista …”

Till slut blev jag som chaffisen i Busschauffören som tänkte va fan. Jag svängde ut på Huddingevägen med riktning mot Södertälje. Allt medan redaktören allt mer förgrymmad påminde om tidtabellen och troligen förbannade sig själv att hon inte skrivit kontrakt om själva synopsis.

Detta märks i boken och den negativa kritik jag fått har handlat om att den känts för ytlig och tillrättalagd, och jag har tänkt va fan. Nu har det gått två år sedan jag skrev klart boken och den har getts ut på danska och snart även på norska, så nog hade Ica rätt i att det behövdes en liten och glad handbok i den fina konsten att växla ner här i livet. Jag fick ett förskott om cirka fyrtiotusen kronor före skatt för Växla ner. Sedan har jag inte fått mer, mer än enstaka föreläsningsarvoden. Får hoppas på att bli Big in Oslo, så kanske timpenningen för den tid jag lagt på boken kommer över hundralappen.

Sedan ville Ica, liksom Dorotea Bromberg på sin tid, att jag skulle skriva en bok till. Men nu slog Bokkrisen till. Förlagen slimmade sin utgivning, och de udda fåglarna fick släppas. Jag arbetade dock hårt med att skriva synopsis på en bok som jag ville skulle handla om lyx, så att jag och redaktören inte skulle missförstå varandra ännu en gång. Jag gick personligen till förlagets Malmökontor och lämnande in synopsiskuvertet med provkapitel i receptionen. Efter några månader tackade man nej. Lyx kändes som ett alltför smalt ämne. Jag la ut allt innehåll här på bloggen (här, det är naturligtvis helt ostrukturerat) och bestämde mig för att gå vidare.

Jag skrev ett nytt, inte fullt så detaljerat, synopsis om ett ämne som jag är mycket intresserad av: arbetslivet. Hur vi arbetar och om den senaste arbetsplatsforskningen med den vanlige arbetstagaren som tänkt läsare (istället för chefer som är brukligt för den typen av böcker). Jag mejlade in förslaget och fick svar efter bara några veckor. Nej, såklart. För smalt. Man trodde inte att arbetslivet skulle intressera någon särskilt.

En Facebook-konversation med en kollegas fru triggade igång idén om en trädgårdsbok där trädgården gicks igenom ur en vetenskaplig synvinkel. Exempelvis: vad händer i trädet när jag beskär det i januari respektive i september. (Jag är trädgårdsfanatiker, utbildad biolog och vetenskapsskribent, så det ligger mig varmt om hjärtat.) Jag skrev tre rader om min idé, mejlade in den och fick svar samma dag. Nej. Trädgårdsböcker är för smala. I varje fall om de baseras på forskning.

Så där gav jag upp. Jag hade tackat nej till att förlänga en projektanställning någonstans mellan synopsis ett och två, för jag ville satsa på det där med att skriva. Vilket gjorde att få vågade lägga uppdrag på mig – jag skulle ju sitta och skapa. (Men jag ska inte klaga, de jobb jag har är av bästa kvalitet, och det är bra.)

Men samtidigt som jag skrev alla dessa sorgliga synopsis, fick allt tommare i kassan, skrev deppiga blogginlägg (som här och här) och kände mig mer apart än någonsin (jag som brukar skoja om att jag är en sådan rikslikare!), satt jag och min syster och skrev på en bok som vi tyckte saknades – en bok om redaktörer för redaktörer. Något att hålla i handen på första redaktörsjobbet eller för den mer erfarna att få lite igenkänning. Jag hade på ett tidigt stadium frågat Ica om de ville ha boken, men den var ju såklart för smal (och det kan jag förstå).

Nu är det så att min man är grafisk formgivare, och vi har pratat om att vi borde ha ett förlag när vi är pensionärer. Men när Åsas och min idé kändes så klockren, beslöt vi oss att tidigarelägga våra planer några decennier. Bokförlaget Blenda var fött, och den 10 januari 2010 kom boken Redaktör – en överlevnadsguide ut. Boken togs emot som vi trodde – redaktörer, gärna nybakade, älskar den, medan större delen av övriga världen är likgiltig. Boken är helt enkelt smal. Men helt rätt för den det berör. En Long Tail-bok. Oh, how 2010! (Eller snarare 2007, men det lät ju bra, det där, ändå.)

Men. Vi kunde! Det var roligt! Några månader senare fick vi in ett intressant manus, och om det har jag skrivit här. Så nu har Blenda två böcker i sitt stall, och vår andra bok har redan blivit en framgång.

Det enda tråkiga med att ha eget förlag är att jag börjat läsa mina egna texter med förläggarögon. ”Vem vill läsa om hur det funkar i trädgården eller i arbetslivet?” kan jag säga till mig själv. Vem tror jag att jag är? Så ömkar jag mig själv om att ingen vill läsa mina texter och varför skulle de nu vilja det och varför är jag så inbilsk att tro att någon …

Så jag slutade skriva. Även på bloggen. Jag var för tråkig, för dålig, för usel, usel. Samtidigt som jag ville vara den där Bokskrivande Kvinnan.  Å, hur skulle det hela gå ihop? Jag var på seminarium där man pratade om att författaren inte var så viktig utan att man kan skriva böcker ihop, och jag log och sa javisst, men tänkte inuti mig: är det bara jag som behöver lite lugn och ro för att skriva riktigt bra? Är jag en fossil? Jag gick hem och grät och insåg att jag inte hade ett yrke längre. Jag skulle inte kunna förtjäna mitt levebröd på att vara en Bokskrivande Kvinna. Hade aldrig gjort det och skulle aldrig att göra det. För feg, för konfliktundvikande, för anpasslig för att skriva något riktigt viktigt.

Men så klarnade det hela. Jag beslöt mig för att söka en anställning. Hur det går med detta har jag ingen aning om, särskilt som jag tidigare uttryckt min skepsis inför ordinarie arbetsplatser och jag har verkligen ett konstigt cv, men jag känner mig ytterst redo för detta. Att ge mig in i elden igen. Take it for a spin. Inte bara sitta och titta på, utan dyka in i det. Jag kanske aldrig blir anställd, men jag vill ändå försöka.

Och så kom jag att tänka på det där med e-böcker. Det är en genial idé! Inte bara för förläggaren, som jag tidigare tänkt, utan framför allt för skribenten. Med företag som Publit kan man både trycka boken on-demand och göra den elektronisk utan större investeringskostnader. Visst, boken kommer inte att synas lika bra som om den getts ut av Brombergs eller Bonniers, men den kommer ut, och författaren slipper att kohandla med förlaget. Jag kan skriva det jag vill, på det sätt jag vill. Ingen behöver ta någon risk, utom den risk jag ändå alltid tagit, även om mina texter getts ut på fint förlag. Jag har ju ändå fått lägga en massa tid på bokskrivandet och jag har ändå tjänat försumbara summor. Jag ska bara inte blanda ihop min privatekonomi med mitt skrivande.

Jag känner en stor lättnad. Ett av mina yrken är dött, leve det! (Jag skrev att jag har ett konstigt cv, va?)

Och nu vore det otroligt ironiskt ifall (någon motsvarighet till) Dorotea Bromberg ringde mig i morgon bitti och frågade om jag ville skriva en bok för henne. Hade jag svarat ja då?

Det ska nog gå bra, det här.

»Hon ler visst fortfarande«, säger Hugo en gång till när han stannar vid Mandelkroksvägen. För hör och häpna, folk stiger på bussen som om han aldrig hade varit borta! En kontrollör gör kamratlig honnör mot honom från florsockerrefugen.

Ty i en storstad som Stockholm är det ingen som märker om en enstaka liten buss smiter iväg ett tag på egen hand. Så underbart kan livet vara inrättat med avseende på försnillade bussar!

Håller du mig i handen, Tage?

Vi har fått en hel del manusförslag under våren – de flesta välskrivna, intressanta och trevliga. Men inget som vi verkligen gått igång på. Det är ju våra egna pengar och vår egen tid (och renommé) som vi satsar, så varje bok måste kännas klockren. Good enough är inte tillräckligt för en bok. (Vilket å ena sidan verkat hämmande på mitt eget skrivande, för jag inser så mycket som faktiskt bara hör hemma på bloggen eller i en snabbare artikel av det jag skriver. Å andra sidan kanske jag skärper till mig och skriver något riktigt viktigt till slut, och det behöver inte vara fel. Ibland kan det vara bra att göra lite svårt för sig.)

Men så hörde en kompis till min mamma, Göran Bäckstrand, av sig med en bokidé. Eller rättare sagt – ett helt komplett bokmanus som han, Kåre Olsson och Emin Tengström skrivit och sammanställt. ”En bok om miljö och klimatet”, skulle det vara, och jag – som gammal biolog – tog emot manus ganska svalt. Klimatböcker är ofta lite trista och hårdvinklade, tänkte jag. Men satte mig ändå snällt och läste – det var ändå min mammas vän sedan 1950-talet.

Något kapitel in sa jag till min man (och alltså delägare i Blenda): Hm, jag vet inte om det är bara jag som gammal biolog, men det här var ett ganska intressant manus.

Och Kristian – som läser helt andra böcker än jag och inte har någon bakgrund inom naturvetenskap eller miljököret – satte sig att läsa, han med. Och han läste. Och sa sedan: Vi måste ge ut den här boken. Äntligen har jag förstått det där med klimat och miljö, äntligen har någon beskrivit det på ett sansat och ändå intressant sätt.

Därefter blev han högtidlig och började svamla om att vi måste ge ut boken för våra barns skull, och att om våra barn någon gång på vår ålders höst anklagar oss för att vi ingenting gjorde, så kan vi säga: Vi gav ut ”Behovet av en ny förståelse”. (Nåja, vi gjorde väl lite mer, tänkte jag, men jag förstod ändå vad han menade.)

Sedan fortsatte vi att läsa manuset och fann  att boken var enormt mycket rikare än bara en genomgång av klimatläget – den är en utmaning och ett slags upprop till oss alla att börja berätta en ny slags berättelse, att skapa en ny existensförståelse. Och där någonstans blev boken riktigt viktig, och vi förstod varför vi har ett bokförlag i en tid när man verkligen inte borde, och så blev vi lite högtidliga och högstämda igen, och så hörde vi av oss till författarna och tackade ja till manus.

Och allt detta hände i april, och nu kommer snart boken ut. Den ligger faktiskt redan färdigtryckt här i lådor från Fälth & Hässler och vi kan bygga Visby ringmur med kartongerna.  Snacka om att det kan gå snabbt med ett litet förlag!

Det går att förhandsläsa ett sammanfattande kapitel här.

Och om du är intresserad av boken – och vill stötta det stapplande bokförlaget Blenda – går boken att förhandsbeställa för endast 160 kr inkl moms och frakt. Det är bara att mejla namn, adress och antal till forhand@blendaforlag.se senast den 10 augusti, så är boken din. Från den 11 augusti går boken att köpa i bokhandeln, både på nätet och i den fysiska bokhandeln.

Det visade sig att jag inte var helt ute och cyklade med min essä. Jag har nämligen fått ett hedersomnämnande och min essä ska tryckas i en antologi i höst. Så här motiverar juryn det hela:

I essän ”Kan själv” för Karin Lilja (Höör, Sverige) ett engagerande samtal. Hennes väl grundade och personligt hållna reflexioner belyser det mänskliga kunnandets möjligheter. Biblioteksmiljön som en oas för eftertanke ger framställningen ett finstämt lyft.

Stiligt, va? Det var roligt att skriva essä, men jag gissar att essämarknaden är något begränsad. Men om någon behöver en essä erbjuder jag härmed min penna!

För den som har eoner av tid, men ändå inte vill vänta till höstens antologi, kommer här hela essän redan nu.

Kan själv

I dag är det stilla på biblioteket i min stad. Biblioteket är ett enda stort rum, avdelat med halvtomma bokhyllor. Skulle vi vara fler än vad vi är nu – fyra, fem vuxna och ett par barn – tog stojet över. Men i dag är det lugnt. Snön därute lyser upp det murriga sjuttiotalsteglet.

Jag bläddrar bland de utställda böckerna. Fastnar framför en hylla, där en lapp är fäst:

Kulturrådet skickar fyra gånger om året ut böcker till biblioteken, och vi går då igenom dem och väljer ut det vi tror ni är intresserade av. Här står nu böcker vi inte tror att ni är intresserade av, men motbevisa oss gärna och låna dem.

På sin lit de parad står några lyriksamlingar med välkända författarnamn, ett par tre biografier, Columellas Tolv böcker om lantbruk och en bok med Eyvind Johnsons kritik. Jag plockar upp Shih-t’aos Några klargörande kommentarer kring konsten att måla och sätter mig vid ett bord.

Shih-t’ao skriver:

Liksom en lång resa alltid börjar med ett första steg bär detta unika penseldrag på möjligheten att nå in i och bortom universum. Ett oändligt antal penseldrag ligger här och väntar. När man en gång blivit klar över hur allt hänger ihop får man kontroll över pensel och tusch och kan utan större svårighet skapa sig ett eget universum i miniatyr.

Att få kontroll över pensel och tusch … Att ge sig hän, att ta sig tiden att verkligen bli bra på något. Att ge de där tiotusen timmarna eller mer åt en färdighet för att bli en av de bästa inom det området, som den brittiske vetenskapsjournalisten Malcolm Gladwell skriver om i Outliers.

Vem gör det? Vem har den tiden? Hur finner vi kvalitet, lär oss att se skillnad på gott och dåligt hantverk, en bra eller dålig bit kött, om vi inte ger oss tid att studera kunskapen? Om vi inte ens på biblioteket har kvar hoppet om att våra medmänniskor kan lägga en stund på att reflektera över romerska bönder eller japanska målare?

* * *
Punkens slagord ”Alla kan!” var befriande. Alla kan spela, alla får säga vad de tycker oavsett klass, titel eller ålder. Alla fick vara lucia, alla fick vara med i laget; ingen slogs ut. Det fanns möjlighet för alla.

Alla kan! Vi som var barn eller unga under punken har tagit med oss mantrat. Vi drar oss inte för att sätta hammaren i huset, sticka en tröja, baka vårt bröd.

Och det är bra – att bygga ett hus och laga sin mat är aktiviteter människan ägnat sig åt sedan historiens början. Problemet är när kraven ställs på perfektion. Det räcker inte med att baka ett bröd på jäst och vetemjöl. Nej, det ska vara surdegsbröd på vildjäst. När brödet inte blir sådär perfekt som kokbokens förföriska bilder visar, gråter vi bittert ut på vår Facebookstatusrad. Väggarna ska bli perfekt spacklade, vinbärsbuskarna ska digna av bär och bli till osötad saft, för det är ju så trevligt och nyttigt, precis som i tv-programmen. Våra barn ska vara väluppfostrade som kom de från familjen Huxtable, drömfamiljen som vi växte upp med.

Det punkiga ”alla kan” blir ”alla ska kunna”. Kravet på perfektion snörper människornas hjärtan.

* * *
Att medvetet lönearbeta mindre – utan att vara sjuk, arbetslös eller studerande – för att kunna lägga mer av sin tid på annat, är en mottrend till stress och livspussel som blivit allt tydligare de senare åren.

I USA har trenden döpts till ’downshifting’, nerväxling, och i Europa har Slow-rörelsen vuxit fram, med ’slow’ mat, ’slow’ städer och liknande.  Medan nerväxlingen är mer inriktad på själva arbetssituationen, är Slow och böcker som Tom Hodgkinsons How to be idle (fritt översatt ’Konsten att vara lat’) en mer livsnjutande, epikureisk gren. På samma träd sitter ’voluntary simplicity’, frivillig enkelhet, som är en radikalare riktning med ett tydligare ställningstagande för ett miljömedvetet och hållbart levnadssätt. På trädet finns också medveten närvaro, medveten fysisk rörelse som yoga och taichi, men också vegetarianism och debatten om matkvalitet. Även om inte alla ägnar sig åt allt, och vissa riktningar direkt motsäger varandra, finns det några gemensamma frågeställningar: Vad ska vi göra med våra liv? Vilka avtryck har vi rätt att göra? Vad är viktigt?

I sin bok Statusstress skriver den schweizisk-brittiske författaren Alain de Botton om den moderna människans ångest inför att upprätthålla sin position i samhället. Duger jag? Är jag lika duktig som alla andra? Är jag värdefull? Denna statusstress framkallar sorg och bedrövelse.

De Botton visar på flera anledningar till hur denna stress uppkommit, och en är meritokratin. Fram till mitten av förra århundradet, menar han, ansågs vare sig fattigdom eller rikedom ha något med moral att göra. Möjligen kunde man tycka att de rika var rovgiriga och de fattiga mer ädla. I höjd med industrialismen växte långsamt andra tankar fram. De fattiga hade sig själva att skylla, ansåg allt fler; lättja och oförmåga skapar en låg position på samhällsstegen. Det blev fult att inte ha god ekonomi.

I det hårdare opinionsklimat som gjorde sig gällande i de meritokratiska samhällens fruktbara hörn blev det möjligt att hävda att den sociala hierarkin troget speglade egenskaperna hos medlemmarna på samhällsstegens alla pinnar och att förutsättningarna således redan fanns för goda människor att lyckas och för drönarna att trassla till det för sig – vilket minskade behovet av välgörenhet, socialhjälp, omfördelningsåtgärder eller vanlig hederlig medkänsla.

För att komma över statusstressen, föreslår de Botton flera alternativ. Filosofi, politik och konst kan skapa meningsfullhet och därmed också minska statusstressen. Det sista alternativet de Botton anger är bohemliv.

Bohemströmningen började som en motrörelse mot bourgeoisien under 1800-talet, men de Botton noterar att bohemeri kan finnas överallt och uttryckas på olika sätt:

Man kan linda ordet runt ett antal konstnärliga och sociala fenomen under de senaste tvåhundra åren, från romantiken till surrealismen, från beatniks till punkare, från situationister till kibbutzniks, och ändå inte slita av en tråd som förbinder något viktigt.

Gemensamt för bohemerna de Botton beskriver är till stor del att de har någon hantverksskicklighet. Bloomsburygruppen var inte konstnärs-wannabes, utan kunniga målare, författare och publicister. William Morris var en framgångsrik konstnär, författare och designer. När bohemerna misslyckades, handlade det om ”ädla misslyckanden”, om missförstått geni. Kritiken handlade inte om att de var klantiga och okunniga, utan det fanns snarare meningsskiljaktigheter om de var ”bra” eller inte. Det handlade om smak, inte om skicklighet. De kunde, i en värld där skolgång och börd gjorde att alla inte hade en möjlighet att kunna.

Ett exempel på bohemliv som anges i Statusstress är den amerikanske transcendentalisten Henry David Thoreau. Thoreau flyttade under två år i mitten av 1800-talet ut i en egenhändigt byggd stuga vid sjön Walden i Massachusetts, USA. Därefter skrev han boken Skogsliv vid Walden, som i dag är en klassiker, inte minst för downshifting- och voluntary simplicity-rörelsen. Utan att överdriva allt för mycket, tycker jag mig se att Thoreau är citerad i de allra flesta moderna böcker om nerväxling. Varför? Varför inte Rousseau, Gandhi eller någon annan tänkare som förordat ett enklare leverne?

Jag tror att det finns flera anledningar. Det enklaste – och kanske något populistiska – svaret är: för att Thoreau var amerikan. Eller: för att Skogsliv vid Walden är en välskriven bok. Och det är ju sant. Men varför boken blivit så viktig för nerväxlingsrörelsen tror jag främst beror på att den ger ett konkret alternativ. Thoreau gjorde det verkligen. Han flyttade ut. Det var mer verkstad än snack. Naturbeskrivningar, filosofiska noteringar och Huckleberry Finn-romantik blandas med konkreta beskrivningar om hur han levde de där två åren. Han skriver:

Mitt möblemang, varav jag tillverkade det mesta själv och varav det övriga inte kostade mig något som jag inte redovisat för, bestod av en säng, ett bord, en skrivpulpet, tre stolar, en spegel tre tum i diameter, en kittel, en slev, en stekpanna, en tvättbalja, två par kniv och gaffel, en mugg, en sked, en fotogenkanna, en sirapsburk och en lampa. Ingen är så fattig, att han behöver slå sig ner på en pumpa. Det vore brist på företagsamhet.

Befriande enkelt i vår tid av inredningsreportage och konsumtionshets. På ett annat ställe i sin bok skriver han varför tre stolar är så lagom: ”… en för ensamhet, två för vänskap, tre för sällskap”. Kommer det fler, får de stå upp.

Kunde han, så kan jag.  Då vågar jag. Det är den mest positiva sidan av ”alla kan”. Men Thoreau – liksom bohemerna – kunde verkligen. Han hade ett kunnande, ett hantverk, som gjorde att han kunde slappna av och bli fri.

* * *
Malcolm Gladwell citerar i Outliers den kanadensiska psykologen Roger Barnsleys undersökning om elithockeyspelare. Han ville veta varför just dessa människor blev bäst, och istället för att undersöka fysiologi eller mental styrka, fick han – eller snarare hans fru – en snilleblixt. Det visade sig att de främsta hockeyspelarna hade en sak gemensamt: de var födda de första månaderna på året. I hockey är det bra att vara stor och stark, och när uttagningarna till lagen görs i skolåren, väljer ledarna ut de barn som har bäst förutsättningar för att lyckas, alltså de stora och starka.

Nu visade Barnsley att eftersom lagen grupperas efter födelseår – alla 01:or i en grupp, alla 02: or i en annan etc – jämförs de barn som fötts under samma år, inte de som har samma fysik. De som är födda tidigt på året är större och starkare än sina årskamrater, i varje fall en bra bit upp i mellanstadieåldern, och därför väljer ledarna i första hand ut barn som är födda under årets första kvartal. Eftersom dessa barn ständigt blir valda, får de bättre undervisning och mer träning, och därför består deras överlägsenhet även i äldre åldrar när fysiken blir mer likartad oavsett födelsemånad.

Gladwell citerar forskare som tittat närmare på födelsemånad och studieframgångar. Det visade sig att samma mekanismer som fanns bakom hockeyn, även fanns när man valde ut elever för stipendier och talangprogram inom läsämnen. Lärarna blandade ihop mognad med färdigheter, och därför kunde forskarna visa på en skevhet i rekryteringen av begåvade barn ända upp i högskolan. Forskarna visade att på de längre högskoleutbildningarna i USA gick det relativt sett färre barn födda i sista kvartalet. En ny rapport från Skolverket visar på att sammanblandningen av mognad och färdigheter fortfarande förekommer i svenska skolor, där man i skriftliga omdömen blandar samman elevernas prestation med deras beteende.

Nå, framgång föds på fler sätt än när man är född på året, och misslyckanden i livet kan inte skyllas på att man råkar se dagens ljus på nyårsafton. Men idén att alla ska kunna – när det finns praktiska, fysiologiska, sociala eller tekniska skäl till att inte alla kan – skapar ångest hos den moderna människan, när hon inser att hon inte klarar ut sin situation. Det är en skillnad mellan ”Alla kan”, ”Alla ska kunna” och ”Alla är bra på något”.

Nerväxlaren som i Thoreaus anda gräver sitt grönsaksland, gör det långsamt och omsorgsfullt. Han vet att han inte kommer att kunna allt, veta allt eller vara bäst på allt. Men det han gör, det kommer att göras bra. En av anledningarna till att nerväxlingstrenden fått en så stark genklang – i varje fall i teorin – på senare år, tror jag har att göra med en reaktion mot att alla ska kunna.  Det är fler som inser att det räcker med att vara riktigt bra på något, än att försöka ”ligga i framkant” på allt och ”ha många bollar i luften”.

Gör man få saker, men ordentligt, med kunskap och länge, får man till slut en stor förmåga att göra just detta. Alla kan, visst, men inte allt. En insikt som kan tyckas banal, men som ger vila.

Shih-t’ao skriver:

Penselns funktion ligger inte i själva penseln
utan i att den skapar något av värde
Tuschets funktion ligger inte i själva tuschet
utan i dess förmåga att ge och ta

***
Utbildning och specialisering bryter upp murar som annars kan vara oövervinnliga på grund av ursprung, födelsemånad eller vad det nu kan vara. Gladwells forskare visar i högsta grad att vi trots goda generella utbildningsstrukturer ändå har kvar höga murar – men de är osynliga.

Kön är en av flera murar. För att fler kvinnor skulle våga ställa sig på scen, startade man i Hultsfred Popkollo. Popkollo var ursprungligen sommarkurser för tonåriga tjejer som ville spela rock, men har nu utvecklats till kortkurser för kvinnor med drömmar om ett liv i musikbranschen. I Hultsfred identifierade man, genom föreningen Rockparty och Campus Hultsfred, att bristen på kvinnliga rockmusiker inte hade ett dugg att göra med att tjejerna inte ville spela, utan med att muren de måste ta sig över för att komma dit de ville var för hög. Genom goda förebilder, undervisning och en tydlig riktning har nu Popkollo blivit en succé som finns på flera platser i Sverige och lockar hundratals kvinnor varje år.

Alla blir inte popstjärnor efter en veckas Popkollo. Men alla får möjligheten att träffa likasinnade och växa. De ”fuskar” inte på gitarr. De fokuserar.

Finns det möjlighet att fördjupa sig och bli riktigt bra inom en kompetens, får man en säkerhet och förankrad kunskap. Kunskapen blir integrerad och till slut är det något som man inte tänker på längre. Vi känner igen det från när vi lärde oss att cykla eller simma – de i förstone oöverstigliga fysiska hindren övervinns, och när kompetensen integreras i oss tänker vi inte längre på det. Så är det med kunskap och kompetens. Att lära sig spela i grupp, som på Popkollo, kan vara svårt i början, men när man väl lärt sig det, blir det en integrerad kunskap. Med den integrerade, fördjupade kunskapen öppnas möjligheten för improvisation, att jamma. Du ser sammanhang och kan göra kopplingar in i andra fält, skapa nytt och förnya.

Men om alla kan lite om mycket och du inte fördjupar dig inom något särskilt, utan blir lite halvbra på det mesta, så kommer aldrig den där förlösningen i den integrerade kunskapen. Då blir det en ansträngning att prestera, och det blir tungt och glädjelöst att jamma. Har du ingen trygghet i din kunskap, har du svårt att se sammanhang och vara gränsöverskridande, och på det sättet skapa nytt.

* * *

Att fördjupa sig i något – träsnideri, romerskt bondeliv, surdegsbakning – skänker glädje när kunskapen börjar sitta och man kan börja jamma. Men vägen dit är ofta lång, ofta tråkig. Du blir ingen duktig tvärflöjtist genom att önska det – du måste öva dina skalor, flera timmar varje dag. Den skicklige bagaren har många bullar och mycket dödbakt på sitt samvete. Att bli beläst kräver att du verkligen läser de där böckerna.

En människas liv är begränsat, och hur kort just ditt liv ska bli, det vet ingen. Du kan inte lägga ner tid på allt så att du blir kunnig på allt. Du måste välja. När du valt, måste du gneta på. Du måste gå på den där fotbollsträningen, vecka efter vecka, för att kunna börja spela i A-laget. Trots att det är kallt om knäna.

Men istället slukar vi artiklar om ”Fast rumpa snabbt” och ser tv-filmatiseringen av den tjocka romanen istället för att läsa den. Vi tar den korta rundan i skogen, väljer en hund med lättskött päls och en gräsklippare som gör jobbet på egen hand.

Vi slipper att få det jobbigt, vi slipper det svåra och tråkiga med att fokusera på ett fåtal uppgifter, men vi går miste om upplevelsen i att verkligen kunna, att förmå och förstå.

* * *

Sverige var känt för sina stora uppfinningar – dynamiten, kugghjulet, skiftnyckeln och så vidare. Sverige är i dag känt för att vara duktigt på att göra nytt av redan uttänkta idéer. Vi kom inte på Internet, men vi är bra att på att använda det. Vi skapar inte nya musikriktningar, men vi är duktiga på att göra snygga lån och skapa igenkännbara melodier som slår. Det är inget fel i det – en trend är just mashups, cut-and-paste och remixkultur, där man sätter samman befintligt för att skapa något annat. Bevisligen går det bra för flera av dessa superblandare, som musikern Per Gessle eller Tysklands bokaktuella Helene Hegemann.

Vi gjorde skarpa mobiltelefoner, men så kom andra delar av världen på hur man skulle kunna göra dem funky. Vi gör inte funky. Vi gör mobiltelefoner.

Men de där verkligen nya idéerna, kommer de fram när alla ska kunna? När alla ska göra allt, jämt, samtidigt? Det finns föreläsare som åker runt på konferenser och seminarier och förklarar för åhörarna att norra Europa inte längre är unikt med sin välutbildade, flitiga arbetskraft. Det finns mer utbildad och motiverad arbetskraft i Kina, Indien, Brasilien. Alla kan, på riktigt. Hur ska vi i de nordiska länderna göra då? När vi inte har de skarpaste ingenjörerna och ekonomerna, utan det mesta av tänkandet kan göras i Mumbai eller Shanghai? Räcker det med en remix av det som redan varit?

Tänk om bohemer, nerväxlare och skogs-dropouts skulle omvärderas? Tänk om man började se dessa människor – med sina tomma kalendrar och tysta telefoner – som samhällets framtid, dess forskningsavdelning? De som har tid att lägga sina tiotusen timmar eller mer på att lära sig, så att de kan glömma att de lärt sig, riva murarna och tänka nytt.

Kanske fler kunde få uppleva fokusering och att bli riktigt kunniga? Om fler hade fått möjlighet att – på betald arbetstid – ägna sig åt tanketid, att fokusera, grunna, vrida och vända. Då hade nog biblioteken betrott sina besökare om att orka läsa lite svårare böcker. Då hade vi kunnat jamma.

Då kanske det blev sant: att alla kan. Något. Bra.

Shih-t’ao skriver:

När konstnären inte längre riktar in sig 
på berg
på vatten
på penslar
på tusch
på tradition
på det samtida
eller på de visa och kloka
då kan han genomföra sitt uppdrag.

En snöboll smäller in i bibliotekets fönster. Jag ställer tillbaka boken i hyllan och går hem.

Litteratur
De Botton, Alain: Statusstress. Översättning av Nille Lindgren. Utgiven 2005 av Månpocket.
Gladwell, Malcolm: Outliers, The story of success. Utgiven 2008 av Allen Lane.
Shih-t’ao: Några klargörande kommentarer kring konsten att måla. Tolkning av Ola Granath. Utgiven 2006 av Rosenlöfs bok.
Skolverket: Individuella utvecklingsplaner med skriftliga omdömen i grundskolan. Utgiven 2010 (pdf).
Thoreau, Henry David: Skogsliv vid Walden. Översättning av Frans G Bengtsson. Utgiven 1990 av Wahlström & Widstrand.

Det är inte lite tid heller ingenjörerna (för jag tror att detta endast gäller ingenjörerna, tyvärr) får använda: en femtedel av deras arbetstid går åt till eget fritt tänkande. Alltså inte mer tid över för att åka hem och tvätta och hämta ungar på dagis, utan för att sitta och tänka. Detta räknas in som en del av företagets förmåner, och är en anledning till att det anses som en av världens mest attraktiva organisationer att arbeta för.

Ja just det – det är ett mycket framgångsrikt företag. Jag tror att du känner till det. Det heter Google.

I vilket fall som helst lyssnar jag igenom hela skivan, från början till slut, på Spotify, och det är som jag tror – jag kan varenda ton, varenda ord. De där skivorna, de satte sig för livet.

Så här kommer de, inte en dag äldre än sisådär tjugonånting, all the way from Milwaukee, USA.

Här kan du läsa artikeln.

Så tänker jag när jag fikar på Wayne’s med en tidigare kollega, en vän. Vi är Facebook-vänner och hon läser min blogg, så trots att det var alltför längesedan vi sågs, kan vi hoppa över de flesta av livets statusuppdateringar och gå direkt på väsentligheterna, de väsentligheter som vi aldrig facebookar eller twittrar om.

Hon berättar om hur det är på hennes nuvarande arbetsplats, som är bra, men … Hon berättar om tillfälligheter som förändrar vardagen, praktikaliteter som påverkar personalens psyken, vardagsfix, karriärsjox. Vi är så gamla och erfarna att vi lämnat ”å han sa å hon sa” bakom oss. Vi fördjupar oss inte heller i frågan om varför just vi alltid drabbas av konstiga chefer, för vi vet att så är det inte – våra chefer gör så gott de kan, och även de har chefer över sig. Dessutom vet vi numera att det finns så mycket jävligare saker här i livet än besynnerliga chefer och okoordinerade arbetskamrater, så de är inte något att lägga energi på. Det är som det är.

Ändå tillåter vi oss att förundras över det faktum att vi båda så ofta kommer i en slags sekreterarfunktion på våra jobb. Vi har olika yrken, ofta med snygga titlar och stora ansvarsområden – ändå blir vi till slut uppsamlarna, fixarna, görarna, hålla-reda-påarna. Vi enades om att det är en tråkig och otacksam roll, och det är ingen roll som vi aktivt tar, men som vi passivt får.

- Det är nog en tjejgrej, säger jag.

- Vi måste öva oss på att ta mer plats, säger väninnan. Ta för oss, bete oss som de vi vill vara.

Act the part. Fake it ’til you make it.

Å vad modig hon är, tänker jag, när hon berättar att hon gått en kurs i just detta, någon slags ledarskapskurs. (Jag har själv aldrig gått en ledarskapskurs, för jag bruka hamna i sekreterarrollen nästan omedelbart. Jag vet att jag inte ska, jag har ju tackat ja till jobbet för att det var spännande, ansvarsfullt och kreativt, men så har jag sagt ”jajemen! det fixar jag!” ett antal gånger för mycket och slabang är jag i den där förbannade rollen igen. Efter ett tag märker jag att jag inte bjuds in till möten, är inte med på sändlistor – vilket gör att min makt att påverka försvinner – och jag drunknar i ett berg av papper och datorer och till slut växer jag fast på den fula fula Kinnarpsstolen, armarna slukas av det ergonomiska och avlastande handlovsstödet, kroppen börjar få samma färg som väggen, precis som David Byrne i sin tegelstenskostym, hjälp, jag försvinner, jag rostar, jag leds ihjäl. Och så börjar mina kollegor kalla mig ‘klippa’. ”Å Karin, du är en klippa, kan du …” Jag hatar att vara en klippa. Jag är en sprittande utter, en energigivande sparris, en snabbsprungen gepard – men jag är ingen klippa! En klippa är fet, fast och förbisprungen även av den segaste snigel. Och så får jag Ashford & Simpsons Solid i huvet varje dag jag är på jobbet, och det är signalen, det är jakthornet som säger mig att jag ska söka nya vägar, varför kan jag inte få en bättre låt i huvet, och jag säger upp mig och så avtackas jag, får en blomma och några välvalda ord – vanligtvis ”Karin, du har varit en klippa!” – som jag ska uttrycka tacksamhet över, så försvinner jag då, sjunker slutligen in i väggen och ut på andra sidan, free at last, och det behövs tre heltidstjänster för att ersätta mig. Förloppet sker gång efter annan, och det är som om jag inte lär mig, aldrig klarar av att säga de förlösande: ”Hey teacher, leave us kids alone” eller vad man nu ska säga, jag vet inte, hade jag vetat hade jag inte sjunkit in i de beige tristessväggarna utan hojtat det rätta, tagit plats, greppat spakarna!)

Vad modig hon och alla andra som jobbar på vanliga arbetsplatser är, tänker jag. Vilka tuffingar! Folk brukar säga om mig, som driver egen firma numera, att jag är väldigt modig, men det är inte sant, jag är synnerligen omodig, jag är bara hemma och leker affär hela dagarna, kasching i kassaskrinet, kasching-kasching, det är ju bara pengar som man kan ha mer eller mindre av – pengar kanske pratar, men de luktar inte och de är inte farliga.

Men att jobba ihop med andra! Vilken grej! Vilket mod! Vilken mognad! Att samarbeta i grupp, ta för sig precis lagom mycket, ha precis lagom snygga kläder, prata precis lagom högt och mycket, att inte avbryta, att inte få bestämma särskilt mycket över sina egna arbetsverktyg eller sin arbetsmiljö, att hela arbetssituationen i ett slag kan förändras genom en omorganisation eller en ny chef. Att man är tvungen att befinna sig på ett visst ställe och umgås med vissa människor bara för att man vill jobba med något – är inte det lite bisarrt när man tänker efter?

Jag har haft en fantastisk arbetgivare i min karriär (och jag har jobbar på rätt många ställen) och då var jag för ung att uppskatta hur bra det var. Ödets ironi, eller hur? Arbetsplatsen var Universum, och särskilt när Tanu Tandan var vd. Jag hade också bra närmsta chefer, Henrik och Kristian. (Sorry alla andra arbetsplatser, but that’s the truth, Ruth.) Det var optimala betingelser – intressanta arbetsuppgifter, briljanta medarbetare, bra arbetsmiljö som vi själva fick rådda med i stor utsträckning, hyfsat senaste tekniken, ett medvetet och intresserat ledarskap. Jag var bara tjugofem, visste knappt något annat, så jag klagade och surade över det trassel som fanns, och jag skäms en smula när jag tänker på det i dag.

Så jag vet att det går att arbeta på en bra arbetsplats, och det är kanske därför jag ger upp om så många andra ställen, slutar och sätter upp min låda här hemma istället. Då slipper jag tjafset, jag umgås och samarbetar med vilka jag vill, jag har de arbetsuppgifter jag vill utföra. Extremt asocialt, extremt räddhågset, men jag pallar inget annat just nu.

Så jag beundrar er andra, ni som är där ute och kämpar. Ni är de sant modiga.

And that’s the double truth, Ruth!

- Eoooouuu!
- Aj, aj, aj!
- Aaaah…

Äsch, det går ju inte att skriva ut, men alla som hört en skånsk tant säga ”Eeeeoooouu” med djup inlevelse (och gärna lite cigarettraspig röst), vet precis hur det lät. Jag satt och väntade på ett: ”Namen ooou så kärt!”, men det kom aldrig. Inte heller: ”Haj snäckan!”, men det var ju inte så konstigt – de satt och pratade med varandra. Det där med Ouu så kärt och Snäckan var sådant mammorna och de andra kvinnliga vuxna sa till oss när vi var små. Ja, inte min mamma, förstås, för hon talar uppsvenska, men så kunde mina kompisars mammor säga. Fortfarande blir jag som en liten liten flicka när någon säger ‘hej snäckan’.

Och så kom jag att tänka på, att så pratar vi ju inte längre. Nu är det vi som är mammorna. Vi säger inte ”Ooou så kärt!” när vi ser en liten kattunge, utan vi säger att den är ‘urgullig’. Skulle vi säga ”Eeoooouu…” är det med stora citationstecken, nudge nudge och andra ironimarkörer. Det blir som en skånsk variant av ”Och?”, och så är ju inte ursprungbetydelsen.

Är den skånska tanten utrotningshotad? Hur går det med återväxten? Eller är det typiska sydvästskånska uttryck som jag inte hör här i mellersta Skåne?

Kanske är det dags att fridlysa den skånska tanten. Hon leve: hurra, hurra, hurra – hurra, hurra, hurra – hurra, hurra, hurra! (Oooouu så kärt!)

Så jag kunde ägna mig fullt ut åt min favoritsysselsättning – att sitta och stirra rakt ut i tomma luften. Det är bästa sättet att komma på nya idéer och att fokusera. (Mitt näst bästa tricks för det är att gå långa promenader, men det var inte riktigt läge att vandra omkring just då.) Efter en stunds stirrande tog jag fram papper och penna och skrev om hela den föreläsning jag ska hålla i dag. Bara så där. Utan att jag tänkt på det. Utan större svett fick den en struktur som den länge behövt, och jag kunde känna tillförsikt inför resten av dagen.

I går, när jag inte satt och stirrade utan gick långa promenader, kom jag på att bristen på dessa hål i tillvaron för så många människor, den måste innebära en långsiktig nationalekonomisk kris för Sverige. Och säkert i andra länder också, men det är Sverige jag kan bäst.

För hur är det nu – varje år studerar cirka trehundratusen människor vid högskolor och universitet till en kostnad om ungefär femtio miljarder kronor, och därutöver disputerar några tusen varje år. En stor andel av Sveriges befolkning har högskoleutbildning. Ytterligare tiotusentals har genomgått en högkvalitativ yrkesutbildning av något slag. Det finns många välutbildade människor här i landet.

Utbildning är en investering i både tid och pengar för stat och privatperson. För den som inte har studietradition i släkten kan steget mot högre utbildning var stort och strapatsfyllt, medan andra studerar mer lättsinnigt.

Eftersom vi nu antas arbeta mer med idéer, innovationer, smarta lösningar, kreativa näringar och annat som kräver finurlighet och nya tankebanor, då mycket av den svenska tillverkningsindustrin utlokaliserats till eller utklassats av industrier i Asien, så måste dessa människor med kvalificerade utbildningar vara vår hetaste råvara. Någon har putslustigt sagt att vi ska satsa på ”hjärnkraften”, och då borde det gullas med dessa hundratusentals människor. (Jag är själv en av dem och kan tänka mig att bli gullad med.)

Och visst gullas det med dem. Du får ofta, men inte alltid, en högre lön om du har en bra utbildning. Du får det som brukar kallas ”spännande och utvecklande jobb”. Du får ibland till och med en fin titel. I vissa fall kan du få börja bestämma över andra människor, kanske bestämma var det ska anläggas nya industriområden och bestämma över hur många skolor som ska finnas i din kommun. Och det är ju viktiga grejer.

Men får alla dessa människor möjlighet att sitta och stirra ibland? Premieras det att de tar långa promenader utan något riktigt mål? Att de kanske tar en simtur ibland, eller går och spelar lite dart med kompisarna? Alltså – får de tänka?

För även om säkert alla människor upplever att de tänker, så undrar jag: hinner de tänka på riktigt? Hinner de tänka nytt? Stressade människor är inte skapande människor, och just dessa välutbildade människor med snygga titlar verkar vara mycket stressade människor, vad jag märkt. Samtidigt ska de vara vårt framtidshopp! De ska bli nationens hjältar och uppfinna finurliga mojänger, komma på sociala innovationer och fiffiga grejer som ska göra hela världen bättre! Men hur ska de kunna göra det, när de fastnar med båda fötterna i sina livspussel? De hinner inte ens tänka efter hur konstigt det är med statusstress och alla upplevda behov av allt man måste ha. För det är ju verkligen konstigt att alla upplever sig behöva så mycket, och att alla vill ha samma saker. Man har inte ens tid att vara innovativ i sitt eget liv, i privatlivet, utan alla har samma färg på bilen, åker på samma semesterresa, äter samma sorts mat och handlar i samma affärer. Eller för att travestera Brasse Brännström i showen Varning för barn: det blir ”Grå-grå-grå”.

En stressad människa är inte en innovativ människa.

Jag ber er att inte rusa runt i rat-racet. Jag ber er.

Arbetsgivare – ge era anställda luckor i schemat så att de hinner tänka på annat och därmed tänka nytt. Ge dem inte tid att åka hem och köra en smutstvätt till, ge dem inte möjlighet att vara så förbannat effektiva och duktiga på att trolla med knäna, utan tvinga dem att gå en promenad, ta en tupplur, rita en fin teckning eller sitta och stirra lite. Hjälp alla dessa stackars människor att bryta sin stressvana. Och stirra er inte blinda på exakt arbetstid (detta är verkligen inte någon plädering för sextimmars arbetsdag, läs gärna Isobel Hadley-Kamptz briljanta artikel om detta i Expressen; den uppmärksamma märker dessutom att jag jobbar på en söndag), utan det handlar om att bryta mönster.

Alla briljanta, välutbildade hjärnor! Ska Sverige kunna utvecklas måste ni helt enkelt sitta och stirra lite ibland.

Ja, sannerligen. Det är dags för oss alla att sitta och sitta lite, som vi säger i Skåne. (Vad gör du? A, jag sitter och sitter lite. Jaha.)

Och om du nu kontrar med att säga att just ditt arbete är så speciellt och utvecklande och att det kräver din närvaro hela tiden, och att du faktiskt visst då får ihop din tillvaro på ett galant vis, för du har skaffat dig en au pair eller en självgående dammsugare eller just bokat in tre veckor i Thailand – ja, då säger jag bara: sitt! Och javisst – du är verkligen speciell och kan inte hamna i ett fack. För så är vi ju allihop.

Men sitt nu ner och stirra lite. Sitt.