Förändringsprocesser

Jag blev inbjuden av tidningen Handel & Ekonomi att skriva en artikel om förändringsprocesser, utifrån de tankar jag har i Växla ner. Tidningen kommer ut på torsdag. Så här skrev jag:

I mitt arbete som uppdragsskribent och copywriter möter jag ofta organisationer i förändring. Vanligtvis behöver man någon som på ett lättfattligt lätt kan beskriva för personalen om varför det är bra med förändring och hur organisationen ska förändras. Lite mer sällan är uppdraget att skriva en text om något som hela organisationen har varit med om gemensamt – det kan exempelvis vara att de tagit fram en ny produkt eller ett nytt sätt att arbeta.

Det senare uppdraget är lätt att genomföra. För att en informativ text ska vara riktigt bra – klar, insiktsfull och träffande – krävs det att den kan berätta en tydlig historia. Vad står organisationen för? Vem arbetar här? Varifrån kommer de och vart ska de? I de fall då hela organisationen ständigt arbetar med sin utveckling är dessa frågor lätta att besvara – av alla medarbetare. Man har sagt allt till varandra. Grälat, och förhoppningsvis också skrattat tillsammans. Sett varandras fula och vackra sidor. Släppt en del på garden.

Sådana organisationer har ofta kloka ledare som vet att förändring inte är något som kan komma utifrån. All hållbar förändring kommer inifrån, från varje människa. En sanning som säkert varenda chef som gått en ledarutbildning ”vet” – men kan vara svårt att genomföra i praktiken. I de goda fallen – tyvärr så få att jag kan räkna dem på ena handen – har cheferna vett att ta det lite lugnt och låta tusen blommor blomma, samtidigt som de tydligt och säkert leder organisationen med hjälp av en gemensam vision.

Då är det enkelt att skriva. Då finns det en början, en mitten och ett slut. Då blir det få ändringar i manus.

Oftast är det tvärtom. Jag kallas in till organisationen – som en kirurg till ett slagfält – och får träffa vd, skolledaren eller liknande, samt en liten grupp, ledningsgruppen. Jag bjuds på automatkaffe och Royal Dansk-småkakor och får ett föredrag om verksamheten som står inför en förändring.

Så här långt kommen brukar jag dra öronen åt mig. ”Bäst att dricka upp kaffet snabbt, för denna organisation kommer inte att bestå”, tänker jag. För det finns inte en förändring längre. En organisation kan inte ledas genom en förändringsprocess eller ha förändringsprojekt. En process innebär ett förlopp, och ett projekt – rätt genomfört – är något som blir klart.

Förändringsprocesser och –projekt kunde man säkert ha under tidigare sekler, där nya idéer och metoder inte spreds så snabbt så att det hade betydelse för alla. Det tog boktryckarkonsten, som brukar användas som exempel på en snabbspridd metod, fyrahundra år att bli en teknologi som förändrade de flestas vardag och tankar, då spridningen av romaner, tidningar och pamfletter tog fart på allvar under 1800-talet. Då kunde man gott låta processen ta sin tid.

Men i dag? När en allt mer sammankopplad, välutbildad och medveten världsbefolkning på sex miljarder kan börja agera som en gemensam hjärna. Där en god idé kan uppstå precis var som helst, från Vanuatu till Vännäs. Där förändring är den enda konstant vi kan vara säkra på, förutom döden. Allt förändras jämt, hela tiden. Små förändringar – som glassutbudet i kiosken – sida vid sida om stora – som att vi troligen snart inte har kvar papperstidningen som vi känner den i dag. (Spara denna tidning! Den kan bli ett samlarobjekt.) Det som tidigare var värdefullt, som att hänga med i senaste klädmodet, är banaliserat, och det som förr var skrot betingar ett högt värde. Visste du exempelvis att handeln med begagnade lastpallar är big business? Den organisation som då förebereder ett förändringsarbete genom en process, den består inte.

Tyvärr är det i dessa organisationer som jag får höra – från ledningsgruppen – att vissa personer eller delar av organisationen inte är förändringsbenägna, de är bakåtsträvare. Och vad har ni i ledningsgruppen gjort för att leda dessa människor genom förändring, tänker jag, men säger inget utan tar en syltkaka till. Säger inte heller att det troligen hade varit bäst att skicka in ett team med psykologer istället för en ensam copywriter, om det där med förändring var allvarligt menat.

Jag får en packe broschyrer, och så skickas jag hem för att skriva om organisationen. Och visst brukar det komma en text ur det hela till slut, för jag vet att om jag skriver mig igenom buzz word-bingo brukar min uppdragsgivare bli nöjd. Alla vill ju tillhöra en organisation som skapar trygghet, långsiktighet och mervärde, eller hur? Men särskilt klar, insiktsfull och träffande blir knappast texten.

Så hur ser min drömorganisation för en värld som ständigt förändras ut? Tja, så mycket dröm är det inte, för den finns ju, och jag har själv arbetat i en sådan. Det går att genomföra med framgång. Det är verksamheter med stor plats för varje individs utveckling, med bra gemensam, decentraliserad inre kommunikation och stora öron ut mot omvärlden. Gränserna mellan organisationen och omvärlden är suddiga: praktikanter och projektarbetare i alla åldrar och från alla nationaliteter är välkomna. Dessa personer blir som positiva ambassadörer för organisationen, som därmed får lättare att anställa toppkrafter.

Vad en toppkraft är beror helt på verksamhetens inriktning. För Specialisterne, ett danskt IT-företag, är människor med Aspergers syndrom toppkrafter, eftersom deras förmågor passar mycket bra för dataprogrammering av olika slag. Specialisterna är en social innovation, anpassad för en värld i ständig förändring.

Att våga leva i ständig förändring utan att bli stressad av det, handlar också om en trygghet inifrån. Att ha en känsla av att det nog ska gå bra, det här, även om det kränger. Det jag skulle önska av alla dessa ledningsgrupper som jag träffar är att de, istället för att stänga in sig med sina danska småkakor, ägnade mer kraft åt att skapa ett lugn och tydliga ramar för medarbetarna – samtliga medarbetare – att kunna verka fritt inom. Jag skulle också önska att de öppnade upp mer, ännu mer!, för omvärlden. Bjöd in konkurrenter på fika, lät kunderna sköta produktutvecklingen, bytte arbetsplats med varandra. Gjorde allt lite, lite jobbigt, men ändå var lugna i att puttas ut ur sin egen säkerhetszon och därmed gick före in i den förunderliga, föränderliga värld som vi lever i.

Och sedan låta personalen själv beskriva sin verklighet, själv skriva sina texter. Visst, jag skulle bli utan jobb då, eller i varje fall tvingas förändra min yrkesroll till kriarättare, men även jag lever i en värld av förändring, även mitt yrke förändras konstant. Jag släpper taget, jag med, och ägnar mer kraft åt att berätta min historia. Vad står jag för? Vem är jag? Varifrån kommer jag och vart ska jag?

All förändring kommer inifrån. All förändring i en organisation kommer från varje individ i den, oavsett position. All förändring börjar med mig och dig.

Och resten? Tja, det löser sig, vettu.

Kolumn DN:s ledarsida

Dagens Nyheter, ledarsidan, 24 september 1996. Uppdragsgivare: Chefredaktör Hans Bergström, Dagens Nyheter.
Jag var inbjuden som talare på Linköpings humanistdagar 1996, och natten innan hade stadens bibliotek brunnit upp. Allt jag skriver om i texten hände.

Nu är tid för humanisten

I lördags var det klarblå himmel och tio grader varmt i Linköping. Det kommer jag att glömma. Det låg en sur rökluft över parken bakom domkyrkan. Den stanken kommer jag aldrig att glömma.

Ett bibliotek är nedbränt. Ett bibliotek där jag som barn lånade spännande bilderböcker för att läsa under mina besök hos morföräldrarna i Östergötland.
När jag efter femton år kommer tillbaka till staden är det nedbränt. Inte uppbrunnet, utan nedbränt med berått mod.

Vi firade ett dygn ägnat åt humanismen. Jag anländer till Linköpings tågstation lite i tio på lördagmorgonen, luften är klar och jag har planerat in en timme för att strosa runt i min barndoms sommarstad för att se om jag minns. För morfars skull går jag till domkyrkan, en katedral som jag alltid ansett futtig i jämförelse med min hemstad Lunds, men nu slås jag av att det råder en febril aktivitet här. Unga kvinnor kommer in och ber, det är trängsel i portarna, ett teveteam, vykort, barnvagnar, äldre herrar – ett liv och ett kiv. Här har Svenska kyrkan lyckats, tänker jag och går sedan och fikar en timme innan det är dags för mig att delta i Humanistdygnet på Länsmuseet.

Tabloidpressens löpsedlar skriker om att Linköpings bibliotek är nedbränt, men tanken på att bränna upp ett bibliotek är så absurd för mig att jag får för mig att det är löpsedlarna det är fel på, inte verkligheten.

På väg mot museet frågar jag en kvinna om vägen. Hon börjar prata om biblioteksbranden. ”Men varför bränner man upp ett bibliotek?” undrar jag och kvinnan bara skakar på huvudet. Eldsvådan är ofattbar för henne också.

Väl inne på museet får jag veta att invandrarbyrån låg i samma hus som biblioteket, att branden var anlagd och att den allmänna opinionen är övertygad om vem som begått illdådet. ”Vi har ovanligt många nazister och fascister här, serru.” Jag får också veta att man haft den bisarra tanken på att stänga Humanistdygnet på grund av det inträffade. Men varför kalla sig humanist om man inte står upp och ylar när bokbrännare är i farten? Detta är prövningens tid för humanisten, som måste visa sig stark.

Jag undrar hur många svenska städer som har ”ovanligt många nazister och fascister”. Alla som har fler än noll, måste det bli. Och det är nog en hel del. En nazist är alltid en nazist för mycket.

I skrivande stund är inte någon gärningsman gripen för dådet i Linköping, men eftersom invandrarbyrån blivit hotad sedan i somras och branden startade i byråns lokaler håller jag med Linköpingsborna om motivet. Vare sig det är en enda sjuk människa eller en organiserad liga finns här invandrarfientliga tendenser i brottet. Hade missdådaren bara velat tutta på något stort och fint stod ju till exempel domkyrkan parat bredvid. Nej, det invandrarfientliga inslaget och likheterna med Nazi-Tysklands bokbål är tydliga nog.

På väg till tåget och Stockholm går jag förbi ruinerna av biblioteket. Några bjälkar brinner fortfarande. Brandmän knackar efter glöd. Småknattar, för unga för att kunna läsa, skrattar och leker vid avspärrningarna. Det är spännande med brandmännens heroiska jobb!

Vi andra står tysta och tittar. Sorgen böljar genom människorna. Tårar trillar ned för mina kinder och jag blir arg på mig själv. Det är inte min stad!
Det är inte mitt bibliotek! Det är inte mitt problem! Jag orkar inte med detta! Men jag har fel. Detr är mitt bibliotek och mitt problem. Böckerna är vårt gemensamma minne och vår skatt. Orden kan användas för att bekämpa ondskan, för att upplysa. Genom orden ska vi till slut bli fria.

I normala fall skulle jag stoppat mig där och kallat mig själv en patetisk fjant, men på den sotiga gräsmattan i Linköping inser jag sanningen i tankegången.
I begynnelsen var Ordet; jag har orden i min makt; kunskap är makt. Så är det. Varje bränd bok är ett brott mot det vi kallar det Mänskliga. Varje bränd bok för oss längre bort från det civiliserade samhället mot barbariet.

Mina fötter för mig in genom domkyrkans portar. Jag köper ett böneljus för en krona. Det är fullt i böneljusstaken, så vi är några stycken som väntar på att ljusen så småningom ska brinna ut. Till slut är det bara en flämtande låga i en hållare, jag tänder mitt ljus och ställer det till rätta i det mjuka stearinet.
Sedan åker jag hem till Stockholm. Jag ska inte glömma.