Kroppars tröghet

Kom äntligen loss med att säga upp mitt medlemskap i Svenska kyrkan i dag. Det är mycket lätt att gå ur – man fyller i sina personuppgifter på ett papper, skriver under, lägger pappret i ett kuvert, sätter frimärken på, letar upp adressen till min församling (vilken var den nu igen? Höör? Heter den Höörs församling? No shit sherlock), skriver adressen på kuvertet och lägger brevet på lådan. 

Vilket är en oändlig räcka händelser av ovanliga manövrar i mitt nuvarande liv – men ack så vanligt för sådär femton år sedan – så bara detta att hitta frimärken var ett projekt som gjort att uttåget ur kyrkan tagit ett halvår.

Det fick mig att fundera över det fysikaliska begreppet tröghet. Motståndet till rörelseförändring. Varför är det så trögt att göra vissa saker? Jag har funderat att gå ur kyrkan i säkert ett decennium. Beror trögheten endast på att det är knepigt med brevhanteringen? Såklart inte. Morfar var prästvigd och teologie doktor, jag tillbringade en stor del av uppväxten i kyrkokör, Kyrkans barntimmar och liknande – ett uttåg ur kyrkan är inte gjort i en handvändning. Det finns en tröghet.

Sedan funderade jag över ketchupeffekten. ”Denna egenskap hos ketchup beror på att viskositeten är beroende av flödeshastigheten”, säger Wikipedia. Alltså tjockleken beror på hur snabbt ketchupen rinner. Börja det väl rinna så går det jättesnabbt, ketchupen blir så in i Norden lös och rinner ur flaskan! Splatt!

Funderade över annat som är segt att komma loss med för mig. Att säga upp kabelteveabonnemanget. Att säga upp den fasta telefonen. Att ändra kost- och motionsvanor. Och mycket annat.

Men så en dag kommer jag loss. Sorterar upp den där stora högen med räkningar. Målar klart källartrappen. Ringer det där telefonsamtalet som sitter så långt inne. Och då går det så lätt och jag undrar varför jag inte gjort detta tidigare? Det är ju bara att skaffa lite mer färg och måla klart? Lägga pappret i kuvertet och sända det?

Sedan funderade jag över kollektiv tröghet och kollektiv ketchupeffekt, synkroniciteten i att alla helt plötsligt ändrar beteende. Helt enkelt är det lätt för många att ta tag i det man funderat över länge. Förändringar som gått långsamt går helt plötsligt i en rasande fart.

Sådant kan man fundera över, så här en första maj.

OMG

Var hos osteopaten här om dagen. Jag hade tagit en för stor sked linfrö i morgongröten och var rörig i magen, så när han vek mitt ena ben mot min mage och tryckte till, släppte kroppen ifrån sig lite gas.

Det var absolut ingen knakelibrakare, utan mer en diskret fis. Pfsssss, liksom. Hade jag varit fullt påklädd och i farten hade ingen märkt något. Men nu låg jag halvnaken på en brits medan en främmande karl bearbetade min kropp. Fisen gick inte att dölja.

Som den pryda lammullstjej från Lund jag ju är, har fisar och andra kroppsljud varit något jag ägnat viss kraft åt att dölja. Rapar och fiser gör inte en ordentlig flicka. Skulle man känna att något är i görningen, är det ett snabbt besök i damrummet som gäller. Rena underkläder är en självklarhet, för vad skulle ambulansförarna annars tänka om jag råkar ut för en olycka och behöver iltransport till sjukhuset?

Detta har min man alltid haft kul åt och har därför lagt en del krut på att normalisera fisandet. Två barn och en hund senare har min äckelmage försvunnit och jag sveper upp kräk med trasan utan att kväljas och klarar av att släppa mig utan att dö av skam. Jag gillar det inte, men jag accepterar.

Så där låg jag i mina underkläder hos osteopaten och tänkte: Det är naturligt. Det är okej. Jag är okej, jag räcker, jag duger. Jag är inte perfekt, men jag är okej. Kände mig lite nöjd med att jag klarade av att acceptera mig själv på ett så bra sätt. Duktigt, liksom.

– Hm, sa osteopaten. Det där var ju helt naturligt.

Han stannade upp.

– Det är alldeles, alldeles naturligt. Sånt som händer.

Jag tänkte: Det måste ju hända honom jämt.

– Det händer ibland. Men väldigt sällan. Ja, nästan aldrig.

Han fortsatte. Tog tag i mitt andra ben och tryckte mot magen. Jag knep.

– Ja, det är alldeles, alldeles naturligt. Så naturligt.

Han gick till fönstret och öppnade det på vid gavel.

– Du kan ju säga till om du tycker att det blir för kallt.

Han arbetade tyst vidare. Jag var tyst. Han tryckte mig på magen. Nä, nu …! Men jag höll ihop.

– Nervus vagus. Ditt illamående beror säkert på nervus vagus. Kan du latin? Nä, säkert inte. Du kan säkert bara några latinska uttryck.

– Alea jacta est, sa jag på min bästa asterixlatinska.

Han stängde fönstret och satte på fläkten.

– Det är helt naturligt. Inget att bry sig om. Inget alls, faktiskt. Slappna av. Andas. Det är helt naturligt.

Men för helvete!

 

Annat kom i vägen

Pratade i dag med en av min mammas alla vänner. Som så många beklagade han sorgen och det faktum att annat kommit i vägen så att han inte träffat henne det sista året, trots att de tidvis var grannar.

Jag ryckte lite på axlarna, för jag har hört det så ofta nu: Vi visste inte. Vi hann inte. Annat kom i vägen.

Det är såklart sorgligt att inte kunna ta ett sista farväl – men hur ofta är vi välsignade nog att få göra detta? Vardagen och livet som vi känner det kommer före döden, och det är kanske bra?

Om jag hade dött nu. Om det pågatåg jag just nu sitter i hade kraschat här strax utanför Eslöv. Om ingen mer hade kunnat ta min hand för att säga: Det kommer att bli bra, Karin, allt blir bra. Ja, visst hade ni då sagt: Jag hade ju precis tänkt slå henne en signal. Jag skulle hälsa på henne men så kom annat emellan. Livet. Vardagen. Du vet.

Även om  det egentligen fanns två miljoner punkter före på er att-göra-lista, så är det väl det ni skulle ha sagt?

Men är det egentligen inte ett helt orimligt krav att ha på sig själv, sina vänner och bekanta? Ju längre jag lever, desto mer slumpartat tycks mig mitt umgänge. Jag hade älskat att hänga lite mer med Augusta och Yvonne och alla (ni vet vem ni är) men omständigheter gör att vi inte kan umgås varje dag. Å andra sidan fikade jag och Annika i flera timmar häromdagen, och det var finfint.

Livets möten sker stokastiskt, som fläckar på en Jackson Pollock-tavla.

Och människor kommer tillbaka. För tillfället jobbar jag exempelvis med flera jag inte sett sedan högstadiet. Det skulle man vetat när man 1985 stod där på Lerbäckskolans skolgård och längtade bort: Du kommer att hänga med Vicky och Jens om trettio år. (Jag hade nog svimmat av teen angst.)

Så beklaga dig inte efteråt.  Var glad för de människor du möter varje dag. De är ju det liv du lever.

 

Fri att göra egna misstag

Den senaste veckan har jag ställts inför flera dilemman där jag fått gräva djupt för att komma fram till ett svar.

Instinktivt har jag för varje nytt dilemma tänkt: Jag måste ringa mamma och få hennes åsikt. Och varje gång påminns jag om att det abonnemanget har upphört. Abonnenten svarar inte, var god ring igen. Not.

Så jag har fått tänka helt själv. Facit är något för skolungar; vuxna måste ta beslut utan att få besked om det rätta svaret.

Som professor Baltasar har jag tänkt och tänkt och tänkt, och så! har jag fått en idé om ett svar. Men är det ett korrekt svar? Jag har sökt upp människor jag respekterar och fått deras tankar. Jag har rensat ogräs i trädgårdens rabatter och planterat om trettio rosenskäror. Jag har suttit tyst och lyssnat.

Vissa dilemman har gått snabbt att lösa. De har blivit testade mot verkligheten direkt så att jag fort kunnat se att jag tänkt rätt.

Andra har gått mer trögt, men så! sitter jag i ett möte som är flera timmar långt (hur hamnade jag i en värld där tvåtimmarsmöten kan inledas med kommentaren ”Ja, vi har ju kort tid på oss”?) och alla pusselbitar faller på plats. Bitar till ett pussel som handlar om något helt annat än mötets ämne. Men det är väl så att de bästa idéerna får du när du tänker på något annat.

Och jag vet att svaren är helt och hållet mina. Jag behöver inte ringa mamma. Tvärtom finns det en frihet i att inte behöva förhålla mig till hennes oro och erfarenheter. Jag är fri att göra mina egna misstag.

Jag är vuxen nu.

It’s a plane! It’s a … vaddå?

Rensade ogräs i entrérabatten när jag hörde en fasligt surrande. ”Bin?” tänkte jag. ”Så här års? Och brukar de surra så vådligt?”

– By Jove, vad är det för ljud? ropade min brittiske granne och loppade ut på trottoaren. Bin? Nej, titta!

Vi såg upp mot himlen. Jag förväntade mig en svärm insekter, men såg sedan att det surrande ljudet kom från en liten flygande manick. Den var högt, högt ovanför björkarna.

– Men jag ser ingen som styr den! sa grannen.

Vi tittade ut över fotbollsplanen. Över skolgårdarna. Långt upp längs Friluftsvägen, där den enda människan som syntes var en gubbe som stannat sin cykel för att titta på den surrande farkosten.

– Haha, det är kanske staten som övervakar oss, sa grannen. Eller Google! Som ska göra nya kartor!

– Eller en drönare, sa jag.

Den flygande manicken flög vidare norrut och snart hördes inte surret längre. Grannen vände tillbaka in i sin trädgård.

– Konstigt, sa han.

– Ja.

Jag återvände till kvickroten och tänkte att om detta hade hänt för några år sedan, hade vi tänkt att det nog var några ungar som testade sin nya leksak. Att de kanske gömt sig bakom en kulle. Men i dag kändes det som det mest orealistiska alternativet.

Hur blev det så här?

Apropå: A Moment of Zen

Apropå att jag här om veckan träffade en yngre tjej som sa: ”Jag vill göra karriär!” och jag bara tittade på henne. Vad sa du det hette?

Apropå att min mest levande dagdröm just nu är att bo i ett så litet hus – helst obelånat, off-grid och med möjlighet till självförsörjning – att jag egentligen inte behöver ha ett lönejobb utan kan göra grejer som jag tycker är kul.

Apropå att jag här om dagen kom på att jag faktiskt kan stanna på min nuvarande arbetsplats till den dag jag pensionerar mig, och insåg att jag aldrig tänkt den tanken en dag tidigare i mitt liv; jag har alltid tänkt på nästa steg.

Apropå att jag tycker att Neneh Cherrys nya skiva är något av det bästa jag hört på länge.

Apropå att jag funderar på vilken app som är bäst för att komma igång med meditation.

220px-RealitybitesposterApropå allt detta och så mycket mer satt det som en smäck att Jens skickade över den här länken till mig i dag: Generation X gets really old: How do slackers have a midlife crisis? ur Salon – en briljant text av Sara Scribner – och att jag sedan läste en annan Salon-text på samma tema: Generation X’s journey from jaded to sated – också bra av Whitney Collins – och att båda texterna var illustrerade med promotionbilder ur GenX-anthem-filmer som Singles och Reality Bites.

Apropå det och annat jag funderade på i dag tänker jag att Sara Scribner är spot on när hon skriver (förkortat citat, läs hela artikeln, det är den värd):

If they are still with us, many of the great artists and thinkers of our generation have withdrawn. We barely hear from them. If they are active, (…) they have carved out their own, highly individualistic places, but in many ways all but retreated from the public sphere. Naomi Wolf is writing about her vagina. (…) The most accomplished Xers stay out of the way. But to interpret personal experience, it helps to have generational role models to shine a light.

Similarly, Xers have continued a post-1970s abandonment of politics and the public sphere. It could trace back to the fact that many of our fathers – traditional symbols of rule-making and the state — left home early on. It may have something to do with watching Nixon’s spellbinding wave goodbye while we were still fiddling with our loose baby teeth. This was leadership? This was disgrace.

(…)

Where are the thoughtful Gen X politicians? Obama – born in the generational borderland of 1961 — campaigned on getting beyond boomer conflicts. But that hasn’t quite happened. Now the Republicans are figuring out how to keep from imploding and Democrats are trying to choose between Hillary Clinton and Joe Biden.

Anthropologist Fonarow sees her generation as “tremendously out of step. Where are our voices?” Xers, she says, just think differently about their place in the world.

“When you believe in change introspectively, you believe in galvanizing one person at a time,” she says of the way indie culture has typically been passed down. “It’s about changing yourself from within and interacting with people face to face. It’s not about telling other people what to do. ‘You need to do this. You have to do things my way. If you are not a part of my solution, you’re part of the problem.’ In that sense, it might not be a very effective political strategy. I’m hoping that we, combined with the Millennials, can be a sort of sleeping lion.”

Hur blev det så? Hur går vi vidare? Och vad hände med Winona Ryder?

 

Ännu ett brandtal som jag skulle ha hållit om jag vore lite modigare än Nasse

I går gick jag Lilla Fiskaregatan i Lund ner för att tjacka sticklingar i trädgårdsbutiken som ligger där. Lilla Fiskaregatan är en bilfri gata, och därför är det lätt att ägna sig åt en av mina favoritsporter: att tjuvlyssna på andras samtal.

Precis bakom mig gick en tjej och en kille. Tjejen pratade svengelska, för det gör man gärna i Lund.* Hon snackade så där högt som man kan göra när man vill visa världen att man är internationellt sinnad och faktiskt har en engelskspråkig pojkvän.

Vi gick förbi en av alla dessa EU-migranter som sitter på Lunds gator och tigger.

Tjejen sa:

– You know, I don’t want to give money to people I don’t know. I could give money to a friend who needed it, but not to a totally stranger. Friends, if they are in trouble. Then I could give them money. But somebody in the street – no.

Jag var på vippen att vända mig om att säga:

– Honey, what you just said is the hotbed for xenophobia. You are a narrow-minded, selfish fool. Giving money to the migrants is probably not the right way to go, but that is not what you said. You said that you only care about people you know. If someone you don’t know – migrant or not – is in trouble, wouldn’t you help?

Om min åttiofemåriga pappa hade trillat omkull framför dig, hade du rusat fram för att hjälpa, eller hade han fått vänta tills någon av hans polare kom fram? Eller så tänker du att det är något kommunen ska sköta – kan du tänka dig att betala lite av dina inkomster så att vi kan anställa personal till hemvården? Av sex miljarder människor är det många du inte känner, hur social och trevlig du än är. Kan du tänka dig att ge bistånd till människor i andra länder? Finns ordet ‘solidaritet’ i din vokabulär?

Jag vände mig inte om. Jag gick in i trädgårdsbutiken och köpte ljuvliga fuchsior och höll käft.

Man vill ju inte vara en besvärlig typ.

*) Det finns en stor, engelskspråkig community i Lund pga universitetet och de stora företagen. Många gästforskare och -studenter bor bara några år i Lund och lär sig då sällan svenska på ett djupare plan.

Tips från coachen

Om min familj inte är unik, skulle jag inte vilja vara tevebolagschef. Eftersom jag tror att det är en familj lik många andra, vill jag här ge ett tips från karriärcoachen: byt bransch, chefen.

När jag lärde känna mina barns far för fjorton år sedan, var ett av hans största nöjen att titta på film, gärna på teve eller video. Jag, å min sida, följde gärna några serier för att döda tid, inte känna mig ensam, ha kul. Jag ville verkligen veta hur det skulle gå i Citykliniken och Det ljuva livet i Alaska. En tid i mitt liv (när jag var deprimerad och gick hemma och bakade bullar och gick upp en massa kilon och såg ton med daytimetelevision) går under beteckningen Der Bergdoktor-perioden.

Jag tror att jag fick en chock av att föda barn, och första bebisen fick tillbringa antagligen otillbörligt mycket tid framför teveapparaten medan jag höll på att greppa mitt nya universum. Det var många timmar med tecknat och Bolibompa. När sonen väl började tala, hade han en accent som inte liknande någon i hans närhet. Vi misstänkte inte postmannen utan Walt Disney.

När teven gick sönder var familjen i akut kris tills tevereparatören kom med en ny. Det brukade ta en timme, eftersom vi nästan bor granne med Världens Bästa Tevereparatör, men det var en väldigt jobbig timme för alla inblandade.

Även lillebror fick sig mycket teve till livs. Han och storbrorsan var trollbundna av Barnkanalen och Nickelodeon, och även jag kunde sjunka ner i soffan för att följa Aangs äventyr i Avatar.

Barnen använde teven också till att spela spel. Eftersom tevespel var dyra och det hela tiden kom nya gratisspel på internet, blev snart teven mindre attraktiv. De började följa sina favoritserier på Youtube istället. Teven är svår att flytta på – så mycket bättre att ha med sig spelen, vännerna och livet i nintendot, bärbara pc:n och iphonen.

Vi testade med några filmtjänster på webben men kom inte loss: det var för meckigt och utbudet skralt. Men vi slutade titta i tevetablån. Fanns det något vi verkligen ville se, fanns det på datorns playtjänster. Fanns det inte på nätet, tittade vi inte. Jag började prenumerera på Netflix, och efter några månader började även min man (som är en late, late, late adopter: man kan ha honom som ett lackmustest för att mäta om en bransch har blivit mogen) titta – och gilla det.

Familjen såg nu sedan några år tillbaka ut så här: var och en för sig, med en dator, hörlurar, olika program, olika världar. Forskaren Sherry Turkle uppmärksammade mig på detta beteende i sin bok Alone Together, och benämnde den här typen av familj ”postfamilial families”:

Their members are alone together, each in their own rooms, each on a networked computer or mobile device. We go online because we are busy but end up spending more time with technology and less with each other. We defend connectivity as a way to be close, even as we effectively hide from each other. At the limit, we will settle for the inanimate, it that’s what it takes. *

Beskrivet på det sättet är det en ytterligt sorglig utveckling, men egentligen hade jag likadant under min uppväxt, fast vi hade andra metoder att fly från varandras ständiga närvaro: mamma kollade teve eller gick på möte, pappa jobbade, jag ritade och skrev och vad min syster gjorde har jag ingen aning om (men det var säkert något bra). Man söker sätt att slippa leva så tätt på varandra (som man faktiskt gör) på olika sätt i olika familjer. Ovanligt är det familjeliv som är ett pärlband av blixenska högläsningskvällar vid den öppna brasan.

Någonstans här ringde Boxer om ett nytt erbjudande: massor med nya kanaler, jättebilligt! Å ja ba: Say what? Varför ska vi ha fler kanaler? Vi har ett sjå att se de vi har. Jag stämde av min reaktion med min man, Lackmuspappret, som gick till Världens Bästa Tevereparatör för ett terapeutiskt samtal. Därefter beslöt vi oss att ha kvar vårt kabelpaket i ett år till och sedan göra en utvärdering. Skulle teven gå sönder – vilken den ju säkert gör, även om den kommer från Världens Bästa Teveaffär – kommer vi inte köpa en ny. (Ett tips från karriärcoachen: bli inte tevereparatör heller, även om du är Världens Bästa).

Så vad ser vi på teve då? Jag och äldste sonen ser på Mello ihop, som en sån där knäpp grej som bara han och jag gör (lägereld, my ass). Barnen ser på realityteve på morgonen för att vakna – tror att det handlar om en kortvarig regrediering. Min man ser på film, gärna på teve eller video.

Jag ser på Antikrundan, och ibland tvingar jag mig själv att se nyheterna eftersom det rimligtvis måste ingå i arbetsuppgifterna som pr-tant (men så somnar jag och får se på SVTplay ändå). Vissa serier fångar fortfarande mig, men de blir allt färre.

Allt oftare står jag där som ett fån när någon försöker få igång ett samtal med mig om något teveprogram som jag inte sett. Kallpratet om teve har sett sina bättre dagar. Teve är roligare på twitter.

Så jag skulle inte satsa på en karriär inom teve, om jag var du.

 

* Ur Sherry Turkles Alone Together. Why we expect more from technology and less from each other, 2011, Basic Books, sid 280-281

Topp 40-bruden

Jag chockade min ochockningsbara moster* härom sommaren. Vi åt middag på en restaurang och jag kunde inte direkt dechiffrera den musik som ljöd i bakgrunden. Jag som brukade vara en levande topp-40-lista. Moster: ”Men jag trodde … Att du inte … Koll?”

Jag minns att jag räddade mig med att prata om mitt stora intresse för soulmusik, om vikten av att gå tillbaka till rötterna, om all bra musik som gjordes på sexti-sjuttnatalen, och med det lät sig moster nöja.

Hits! Så var det. Hits som vällde ur närradion när jag stod och lagade mat i köket hemma. Hits dunkade på dansgolven där jag och mina väninnor tillbringade åtskilliga kvällar och nätter. Hits i teveprogrammen, I want my MTV.

lionelEtt av mina starkaste minnen jag har från mina yngre tonår är att jag var och hälsade på min kompis My i hennes familjs sommarstuga, och de hade radion på vilket vi aldrig hade i min tysta familj. Allt My och hennes familj gjorde tyckte jag var fantastiskt, så även radiolyssnande. Lionel Richie sjöng Hello och solen lyste i vaxduken. För mig var det total lycka, även om jag inte avslöjade något eftersom jag ville vara en cool tjej med ”bra smak” och de trådsmala benen i svarta levi’s.

Den superba koll jag hade innan jag födde barn har jag inte längre, men jag blir fortfarande lite lycklig av en riktigt fet hitlåt. Visst kan det vara irriterande när man hört den för triljonte gången, men tja, komigenkattendetsvängerju. Men numera hör jag inte hitlåtarna i Mys mammas kök utan i min kassa bilradio. Bilkörning och radiohits – finns det något bättre? Kör man ensam så kan man skråla med. Åker min äldste son med är det numera han som sätter på P3. Det ska böjas i tid, som popsnörigt ska bli!

Rock on, kids!

*) Problemet med fyrtiotalister. Ochockningsbara. Har gjort mycket konstigare grejer än en själv.

Positivt tänkande

Jag tror att den överlägset största anledningen till att min relation med min man hållit genom alla dessa år, är vårt förhållningssätt till utmaningar.

Som i dag, när tvättmaskinen gick sönder. Tvättmaskinen var gammal redan när vi köpte huset 2005, så vi har förberett oss länge för denna dag. Det var dags att lämna.

I dag är det som bekant söndag. Veckans tvätt låg i en stor hög och tittade förebrående på oss.

– Tja, sa jag, vi har ju ändå rätt mycket tvättat.

– Tja, sa mannen, det ger oss möjlighet att köpa en tystare och mer effektiv.

– Och mer energisnål.

Vi surfade runt efter en ersättare.

– Men vad praktiskt, sa mannen, självrengörande tvättmedelsfack. Och en liten ställning för den att stå i! Men det måste vara Miele, för det har vi nu och den har bara gått och gått. Och när vi hade en reparatör här sa han att detta är den allra bästa modellen.

– Men säger de inte det om alla? ”Jag har precis en sån där själv.” Han kom väl från Miele?

– Nejdå, han var neutral.

Jag kilade ner och kollade märket på liket. AEG. Vi beställde en Bosch.

– Ja, den här modellen, den verkar ha allt, sa mannen. Bra pris också.

– Råd och Rön säger att det är ett Bra Köp. Då måste det ju vara bra.

– Vilken tur att tvättmaskinen gick sönder just i dag!