Karin Lilja

Premiss: Att under 2010 i första hand läsa böcker ur en särskild läslista, som jag sammanställt här.
Bok: Jorden de ärvde av Björn af Kleen

Jorden den ärvde handlar om Sverige och adeln, ett underligt nog inte särskilt ofta behandlat ämne med tanke på de spänningar som finns: makt, pengar, blodsmystik. Den svenska befolkningen endast till två och en halv promille av adel, och det är kanske därför de inte ansetts så relevanta.

Men det af Kleen (själv inte adlig, vilket han noga redovisar) visar, är vilken makt den svenska adeln fortfarande har: ekonomisk, politisk, social. Han visar också – vilket jag tycker är det mest spännande i hela boken – hur nära sammankopplad adelns bevarande är med socialdemokratins tillväxt.

För oss som lever och verkar i Skåne är boken extra intressant, tror jag. Det är väl fler än jag som mött dessa grevar och baroner – samt deras ätteläggar – inom näringsliv och offentlig sektor. Tack vare Jorden de ärvde förstår jag nu varför jag alltid känner mig lite sjavig och osäker tillsammans med dessa ofta väldigt charmiga och belevade människor.  Jag kan också återkoppla många upplevelser från min uppväxt, särskilt från den tid då jag var hästtjej i trakterna runt nordvästra Lund.

Jag förstår också varför jag på senare tid – i mitt annars oluxuösa och nerväxlade liv – börjat fingra på Barbourrockarna inne på Scandinavian Sportsman i Lund, och varför jag så hett börjat åtrå ett par Huntersstövlar. Efter läsningen av Jorden de ärvde känns pjucksen inte fullt så åtråvärda. Det duger bra med ett par hederliga tretorningar och min lusetröja, vetja!

Det är en modig bok. Jag visste när jag läste boken att Björn af Kleen blivit stämd av en av intervjupersonerna, och jag bestämde mig för att inte ta reda på vem det var förrän boken var slut. Även om stämningen nu är tillbakadragen, gav det en extra sälta åt läsningen. Who dunnit? Efter läsningen googlade jag det rätta svaret och blev förvånad: den som stämt af Kleen var en av de personer som blivit charmigast beskriven! Skönt att stämningen drogs tillbaka, men den är ändå symtomatisk; boken visar tydligt på hur mycket makt adeln fortfarande har, och hur van den är vid att inte bli ifrågasatt, så stämningen blir det som vidimerar tesen.

Boken planar ut lite åt slutet, och det mesta av krutet är lagt i början. Men hela vägen igenom lär jag mig nya saker eller fördjupar mig i redan erhållen kunskap. Jorden den ärvde är välresearchad, så vitt jag kan bedöma, utan att vara tråkigt redovisande.

Detta är mer än en bra och välskriven bok. Det är en viktig bok.

…

Ett extra plus i kanten ska gå till Weyler förlag som sett till att Jorden de ärvde är en riktigt snygg och välbunden bok. Boken känns skön att hålla i handen. Åsa Nilsson heter formgivaren. Heja henne.

Boken inspirerade mig till: att vilja rekommendera boken till alla jag träffar.

Continue reading

Premiss: Att under 2010 i första hand läsa böcker ur en särskild läslista, som jag sammanställt här.

Bok: Eat Pray Love – One Woman’s Search for Everything av Elizabeth Gilbert.

Jag läste en brittisk edition, men boken finns på svenska med titeln Lyckan, kärleken och meningen med livet.
—
Jag vet inte om det var det att omslaget var pepprat av blurbar från Julia Roberts, Meg Ryan, Hillary Clinton (!) och liknande celebriteter. Eller att det var chick-littigt formgivet med vit bakgrund och snirklig text. Eller om det var för att boken skulle handla om en kvinna som efter skilsmässan funnit sig själv genom meditation och nu var ”ready to love again”, yak, yak.

Eller så berodde det på något annat. Jag var i varje fall tveksam inför att börja läsa Elizabeth Gilberts bok Eat Pray Love. De uppmuntrande raderna på baksidan – ”The number one bestseller that everyone is talking about. Over 6 million copies sold worldwide” – fick mig bara att tänka på det gamla skämtet: ”20 miljoner flugor kan inte ha fel – skit är gott.”

Tveksamheten försvann emellertid redan efter någon sidas läsning. Boken visade sig vara en välskriven självbiografi, där författarinnan beskriver sin utveckling från ett olyckligt äktenskap till en inre trygghet (och en ny kärlek, men det är irrelevant).

Gilbert skriver i en tradition, där vi som gärna läser anglosaxiska magasin känner igen oss – personligt, spirituellt och drivet. Jag blir inte förvånad när jag ser att Gilbert är skribent för GQ. Texten känns som något du hade kunnat läsa i brittiska Elle, men även i de stora amerikanska magasinen. Och jag älskar dessa texter och saknar dem ständigt i svenska motsvarande magasin.

Så Gilbert fångade mig genom sitt språk och goda berättande. Men hon har då också en intressant historia att berätta. Efter sitt krisande äktenskap – med en riktigt läskig skilsmässa – och ytterligare ett kraschat förhållande, mår Elizabeth Gilbert, då lite drygt 30, uruselt. Hon räddas från att ta sitt eget liv, men går på medicinering och är djupt olycklig. Något måste göras, något radikalt.

Och eftersom äktenskapet inte resulterat i barn, och hon dessutom får förskott för en bok (troligen det som blev Eat Pray Love), har hon möjlighet att göra precis vad hon vill, vad hon behöver. Av skäl som du får läsa boken själv för att förstå, åker hon till Italien, Indien och Bali. I Italien går hon på språkkurs, träffar nya människor och äter god mat, och eftersom jag själv gjorde något liknande för sisådär tolv år sedan – fast bara under några veckor – så läser jag den delen med stort intresse. Jag skrattar högt flera gånger, och det är lättsam och kul läsning. Särskilt roligt är det att Gilbert skriver om sådant som man säkert tänker, men hellre skulle dö än att erkänna för andra.

Resan går vidare till Indien, där hon bor på ett ashram. Här blir boken intressant på riktigt, och den blir mer än det vykort den varit. Läsare som bara är intresserade av underhållning och aldrig ägnat sig åt någon djupare introspektion har nog svårt med det avsnittet, men det är det som ger mig som läsare mest. Gilbert får en del insikter här som jag ägnar en del grunnande och som jag sedan tar till mig.

Den avslutande rundan i Bali är igen mer flyhänt och kul läsning, om än inte lika skrattframkallande som Italienkapitlen. Jag får säga till mig själv flera gånger att det är en självbiografi, det är saker som hänt, för Gilbert får ihop säcken mycket snyggt här. Dessutom lär jag mig massor om Bali, exempelvis om sociala strukturer och om öns fastighetsmarknad.

Eat Pray Love är vad engelsmännen brukar kalla ”a good read”. Även om omslaget och hela paketeringen med Julia Roberts och allt skriker kvinnobok, så önskar jag att även män skulle läsa den. Här finns en del djupa insikter och välskrivna rader som många kan ha glädje av och finna kraft ur.

Boken inspirerade mig till: att tänka tillbaka på min Italienresa 1997 – med glädje.
Att gå på i ullstrumporna.

Continue reading

Premiss: Att under 2010 i första hand läsa böcker ur en särskild läslista, som jag sammanställt här.
Bok: Den larmande hopens dal av Erik Andersson

Åh, tänkte jag, när jag hade läst första sidan av Den larmande hopens dal.

Åhå, det är en sådan där bok. Lite som Evelyn Waughs Press Stop. Eller något av Graham Greene eller Sigfrid Siwertz.

Inte för att det var alldeles nyligen jag läste Greene eller Siwertz, men något i bokens ton fick mig att tänka tidigare delen av förra seklet. Inte som något gammalt och dåligt, tvärtom, utan mer för att boken direkt kändes, hm, annorlunda.

Han använder allvetande författarperspektivet, noterade jag och kände mig duktig för att ha löst gåtan. Men så läste jag om första sidan igen, och insåg redan i stycke två att perspektivet var jag-form, ett perspektiv som används nästan epidemiskt i modern litteratur. Så det var inte perspektivet.

Kanske är det lite A A Milne över det hela? Med sin distanserade stil. Ingen vet ju riktigt vad Nalle Puh eller Christopher Robin egentligen tänker, och lite är det så med denna romans huvudperson, den unga journalistpraktikanten Ina. Och precis som att man nog kan förstå ändå att Nasse är rädd och Kängu varmt mammasnäll, så känner man av vad Ina känner, även om det inte skrivs ut. A A Milnes ton är vänligt road, och ibland lite vass, och så är det här också.

Eller Claque? Claque är inte helt långsökt, eftersom boken handlar om en redaktionsmiljö. Kanske är det just den klassiska redaktionsmiljön i boken som gör att jag hoppar till varje gång ’internet’ nämns, och som gör att det är lätt att förstå att Ina hör fel på ’att mässa’ (som i kyrkan) och ’att messa’ (skicka sms). Jag hade däremot inte blivit förvånad om man på redaktionen använt rörpost.

Precis som Claque, skriver Erik Andersson otroligt roligt – utan att jag riktigt kan bli på det klara med var själva poängen i texten finns. Det är inga oneliners, boken är svår att citera ur utan att verka platt, men det är väldigt rolig läsning.

För mig personligen är det extra kul läsning, och det av tre anledningar:

1. Jag känner igen mig i redaktionsmiljön från den tiden jag själv var journalisthögskolepraktikant på Hallands Nyheter i Varberg (inte alls särskilt långt från Vara, där Den larmande hopens dal utspelar sig). Nog för att HN:s redaktion kändes fräschare än Varas Värns, men jag känner ändå igen mig i detta att se något utifrån, beskriva det och få läsarnas respons. Att man kommer från Tidningen.

2. Det citeras ur Nationalencyklopedin, där jag jobbade när jag var cirka tjugo, och det är ju alltid kul.

3. Men framför allt – hela handlingen utspelar sig i det område min farfar kommer ifrån, trakterna kring Vara i Västergötland. Hans barndomsby diskuteras dessutom, och med tanke på att den är så ohyggligt liten så att den knappt finns med på Eniros kartor, måste det ses som en ren bragd. När jag läst ut boken försjunker jag framför datorn och googlar på bynamn som Barne-Åsaka och Nossebro. Ser att min farfars barndomshem verkar vara sålt till någon utanför vår släkt. Jaha. Vet inte riktigt vad jag tycker om det, eller om jag ens har något med det att göra, men det ger en personlig dimension till Den larmande hopens dal.

För mig var boken kul och intressant läsning, och jag ser av blurbarna att det är fler som tycker det. Bokens stil och humor är troligen rolig för en vidare läsekrets, och inte bara för oss som stammar från de stolta västgötarna.

Särskilt de stolta västgötarna från trakterna runt Vara.

Boken inspirerade mig till: ett hejdlöst googlande.
Att jag funderade på att ge boken till pappa, men insåg att bokstävernas grad i boken nog är för liten för honom. (Ajabaja En bok för alla! Inte läsvänligt alls!)
Att vilja läsa fler böcker av Graham Greene.

Continue reading

Premiss: Att under 2010 i första hand läsa böcker ur en särskild läslista, som jag sammanställt här.
Bok: Norwegian Wood av Haruki Murakami

Jag drömmer om Japan. Har aldrig varit där, men jag har en längtan. Jag drömmer om skönhet, körsbärsblom, vishet. Kanske tror jag att där finns en skärva som kan göra mig mer hel.

Kanske har jag bara förläst mig på trädgårdsreportage och japansk poesi. Om jag åker dit kommer jag säkert att upptäcka att Japan, tja, det är ett land bebott av människor, precis som Sverige eller USA eller Botswana. Människor som är kära och arga och magknipiga. Som pluggar eller jobbar eller ligger på sjukhus och ska snart dö.

Det är nog så det är. Eller så är det en blandning.

Så tänker jag i varje fall när jag läser Haruki Murakamis Norwegian Wood. Hårdraget är det en bok om en ung man i storstad som genom sina upplevelser och kärleken växer och blir vuxen. Vi har läst det förr, men just det bekanta temat gör att agnarna skiljs från vetet. Norwegian Wood griper mig från första raden och när jag kommit till slutet på sidan 383 känner jag en slags tacksamhet över att ha lärt mig något om livet.

Handlingen utspelar sig 1968-70 i Tokyo och i japanska bergstrakter. En ung man, Toru Watanabe, vars bästa vän tagit livet av sig, beslutar sig för att lämna sin hemstad och studera vid universitetet i Tokyo. Han bor på ett studenthem för män, där han lever ett isolerat liv. Hans avlidne väns flickvän, Naoko, tar kontakt med honom, och de inleder en vänskap. Watanabe blir även vän med Midori, en flicka på universitetet. Dessa kvinnor påverkar honom mycket, och han funderar mycket om kärlek, sex och döden.

Det är mycket sex – eller snack om sex – i Norwegian Wood, och det är kanske inte så konstigt med tanke på att boken handlar om unga människor på väg att skaffa sig en egen identitet. Jag kommer på mig själv att bli irriterad över att kvinnorna är så försigkomna, men på en gång frigida, som ett slags samtidigt utlevt madonna-hora-komplex. Det är lite som när ett litet barn skriker: Bajs! Bajs! Bajs! bara för att det är lite spännande. Jag blir inte riktigt på det klara om Murakami har ett högre filosofiskt syfte med de talrika sexframställningarna, vad de egentligen ska betyda. Kanske är de bara vad de är.

Men boken är en läsupplevelse. Språket – som det kommer fram i Eiko och Yukiko Dukes översättning – är vackert som ovannämnda körsbärsblom. Det är spännande att läsa om staden Tokyo, om den japanska kulturen och om hur det är att vara människa. Boken känns helt modern, även om 68-rörelsen är med som en tydlig relief i boken.

Framför allt känner jag för människorna, för Toru, Midori, Naoko och de andra. Jag har helt enkelt fått nya, japanska vänner.

Boken inspirerade mig till: att undersöka vad det egentligen kostar att åka till Japan.
Och så blev jag sugen på japansk mat.

Continue reading

Continue reading

Just det. Skrev en krönika för ST-press för någon vecka sedan. Här är den: Bli den vägledare du själv vill möta.

Continue reading

Premiss: Att under 2010 i första hand läsa böcker ur en särskild läslista, som jag sammanställt här.
Bok: Fritt fall av Eva Sanner

Det är populärt inom självhjälpslitteraturen att skriva böcker som är berättelser, oavsett om det är fiktion eller något hämtat ur verkligheten. Jag tror att det är ett bra och effektivt sätt att förmedla vishet, eftersom det är så lätt att klokskaperna blir plattityder eller svårbegripliga för den som inte förstått dem i sitt hjärta redan. Och har man förstått klokskapen i hjärtat kanske man inte behöver läsa en självhjälpsbok.

Men för att berätta en historia på ett bra sätt måste man vara en bra berättare. Det går ingen vej udenom. Supernovan på självhjälpsberättarhimlen är Paulo Coelho, där jag tidigare läst Alkemisten – en av vår tids mest sålda (och troligen lästa) böcker, men i mitt tycke lite väl klyschig och hittepå-mystisk. För mig blir han en underhållningsförfattare – med ett lite finare syfte än Jackie Collins och Ed McBain, men dock en underhållare. Han har järnkoll på när han ska dra sina kaniner ur rockärmen.

Jag är mer förtjust i Mitch Alboms Tuesdays with Morrie och Robin Sharmas Munken som sålde sin Ferrari. Den sistnämnda är också lite klichéartad och pseudoandlig, men har en viss humor som gör den bra.

Albom, Sharma och Coelho är alla utmärkta berättare och skulle säkert göra bra böcker även i andra genrer än i självhjälpsfacket. Eller om man vänder på det hela – hjälper oss inte alla bra romaner att växa som människor? All bra konst är väl till en viss del hjälp till självhjälp? Och om man vänder tillbaka – måste inte en självhjälpsbok vara vansinnigt bra berättad för att bli något annat än predikningar?

Dessa funderingar får jag när jag läser Eva Sanners bok Fritt fall. Sanner är diplomerad psykosyntesterapeut och är mycket noga med att boken hon skrivit inte är en roman utan en bok om personlig utveckling. Kanske är hon rädd för kritik, för felläsning – boken är till för de av våra medmänniskor som drabbats av en kris, nödlandat, och som vill omorientera sig i livet. Gott så. Sanner skriver klokt om att reflektera, vad man gör av sin tid, sexualitet som helande kraft, att förändra sina tankar och om förlåtelse. Jag hade säkert tyckt att boken hade gett mig mycket om jag läst den för ungefär tio år sedan, då jag själv kraschade igenom första gången och levde ett hattifnattliv.

Nu har jag levt ett decennium sedan den kraschen och läser mer boken som en påminnelse. Det gör att jag har mer fokus på att läsa boken som bok, och som bok är den inte särskilt hållfast. Den är byggd som en berättelse – inte i Coelhos och Sharmas högstämda, sagoliknande stil, utan som en utstressad mans historia. Mannen åker för att vila upp sig på Malta, möter en mystisk och klok kvinna, engagerar sig i en djurrättsgrupp och får djupa insikter om sig själv och andra. I bokens slutkapitel återvänder han till Stockholm som en ny man.

En mer effektiv berättare än Sanner hade kunnat få till en spännande historia av premissen, men det märks att Sanner mer är terapeut än författare. Mannen är så outsägligt okunnig om sitt eget psyke, vilket visas bland annat genom att han tittar på porr och inte gillar charter. Annars är det inte så mycket som visas, och Sanner bryter mot berättarens kardinaldygd ”show, don’t tell” stup i ett.

Språket är ospänstigt. Ett exempel:

Lars blev alldeles kall och varm om vartannat. Han sa ingenting. Han hade plötsligt blivit medveten om att han inte sagt till någon att han ropat till jägaren om hjälp i tunneln. Den ende som visste det var faktiskt jägaren. Kunde det vara så hemskt och märkligt att det var Chalie som han följt efter in i tunneln? Och hur skulle han själv i så fall agera? Var han i fara nu? Lars bestämde sig för att ligga lågt för att inte skapa ytterligare turbulens.

Men för en läsare i just den krissituation som mannen befinner sig i, är säkert boken läsvärd. Men för oss andra som vill lära oss om livet, finns det en ocean av annan litteratur att välja att doppa sig i, framför att hänge sig åt Fritt fall.

Boken inspirerade mig till:
Att beställa lite nya böcker på Bokus. Hoppas de kommer i morgon.

Continue reading

Premiss: Att under 2010 i första hand läsa böcker ur en särskild läslista, som jag sammanställt här.
Bok: Berättelse om herr Roos av Håkan Nesser

De senaste åren har jag blivit en mes när det kommer till spänningslitteratur och –film. Spänning och spänning, förresten – för mig har tidvis gränsen gått vid Hitta Nemo.

- Men det behövs en konflikt för att det ska bli drama, säger min man och tittar vidare på sina u-båtsfilmer.
- Fast behöver konflikterna vara så konfliktfyllda? säger jag och andas djupt för att bli av med magknipet.

För jag får magknip när det börjar bli jobbigt på bio. Särskilt magknipigt blir det när det är en konstruerad jobbighet, en konflikt som inte hade behövts finnas, men som någon manusförfattare hittat på med berått mod bara för att jag ska få magknip.

- Varför måste de hitta på en så massa läskigheter när det finns så mycket värre i verkligheten? När det finns jordbävningar, cancer och barn som far illa?

Säger jag, medan mannen suckar och zappar över till Stolthet och fördom eller någon annan kostymfilm. Som om det funnes färre konflikter där!

Nåja. Denna defekt börjar gå över, vilket antagligen har att göra med att mina barn blivit lite äldre. Det har väl varit något hormonellt. Det bör även påpekas att jag sett och läst mycket action tidigare i mina dagar, även splatter och liknande, så denna blödighet är out of character för mig.

Därför har jag bestämt mig för att börja läsa lite spänningslitteratur igen, och därför har jag missat det mesta av den svenska deckarvågen. Jag slutade väl någonstans med Händelser kring vatten.

Därför Nesser.

Och därför känner jag inte kriminalinspektör Gunnar Barbarotti, hittar jag inte i Maardam och kan inte le igenkännande – som man troligen ska – när inspektör Rooth dyker upp i handlingen. Det tror jag är ett problem för min läsning av Berättelse om herr Roos.

Jag börjar läsa boken med magknip, för här vankas det spänning, men den släpper snart. Nesser tar mig snabbt in i Valdemar Roos och Anna Gambowskas världar, och de känns verkliga och intressanta. Den där Valdemar vill man ju veta hur det går med.

Så jag läser noga och intresserat bokens första del, den del som är upptakten till själva brottet. För min del hade jag gärna läst vidare om Valdemar och Anna, sluppit kriminalhistorien och Gunnar Barbarotti, men det hade så klart inte blivit en klassiskt upplagd deckare då.

Jag har lite svårt att känna för Barbarotti och hans kollega Backman, men det beror nog på att jag inte följt dem från tidigare böcker och att vi därför inte har en tidigare relation att bygga vidare på. Tvärtom stör de mig med sina triviala problem – vad är ett brutet ben mot att vara på flykt i Europa? Jag vill ju veta hur det går med Valdemar.

Men boken är bra och flyhänt skriven, med några små skönhetsfläckar (som ett omotiverat /-tecken i löptext, fy och usch). Dialogen är ganska bra, i någon slags klassisk hårdkokt stil, så här:

Nu är jag som jag antytt ovan verkligen ingen deckarexpert, men känns det inte lite Sjöwall Wahlöö? Men antagligen är det så vi pratar. Det är ganska mycket dialog, vilket gör att det går snabbt att läsa. Jag läste nästan hela boken på en resa mellan Stockholm och Hässleholm, trots att pocketupplagan har 511 sidor.

Den humoristiska sidohistorien, det obligatoriska lite mer lättsamma brottet, är i detta fall en klotterhistoria, lite för enkel, och jag löste problemet långt innan Barbarotti gjorde det.

Sedan är det några lösa trådar och en del – vad jag tror ska vara – djupsinniga betraktelser som inte följs upp vidare. En del spår borde polisen ha följt upp i verkligheten. Exempelvis undrar jag varför polisen inte kollar upp Valdemars bankkonton direkt och undersöker varför han fått en massa pengar plötsligt? Det borde ju vara intressant och är troligen en rutinkoll. Och varför var det så viktigt att poängtera att Roos inte ville lämna ut sitt namn till SOS, och ändå gjorde det, när det sedan inte hade någon som helst betydelse för den vidare historien?

Sådant skaver, men annars var det en trevlig läsupplevelse. Bra underhållning, och efter det inledande surret i magen kände jag mig inte orolig en enda gång under hela läsningen. Nesser får mig att känna mig trygg och avslappnad. Det är som att höra en god historia vid morgonteet. Fast på något sätt känns det lite bakvänt – jag trodde att det var spänningslitteratur jag läste, och då borde jag ju känt lite spänning, med kvillringar i benen och sprattel i tårna.

Men det är väl bara ovanan, damen.

Boken inspirerade mig till:
Tja, vet inte riktigt. Kanske åka till Amsterdam.

Continue reading

Premiss: Att under 2010 i första hand läsa böcker ur en särskild läslista, som jag sammanställt här.

Bok: Ängelns lek av Carlos Ruiz Zafón.

Jag är lite trött i dag, för jag läste klart Ängelns lek, den spanske författaren Carlos Ruiz Zafóns uppföljare till bästsäljaren Vindens skugga, och se, det var en riktig bladvändare, så timmen blev sen. Boken är en bladvändare på ungefär samma sätt som man fastnar framför Morden i Midsomer – trots den orimliga intrigen är produktionen ett väl utfört hantverk; författaren kan sin berättarteknik. Hade jag varit engelsk baksidestextförfattare, hade jag skrivit något om ”a gothic tale”.

Ängelns lek är en melodramatisk spökhistoria som utspelar sig i 1920- och 30-talens Barcelona. Huvudpersonen, David Martín, är en ung man med en olycklig barndom och besvärlig nusituation. Det finns ingen måtta vad den stackars Martín råkar ut för – mystiska män, giriga förlagschefer, taskiga kollegor, opålitliga vänner, fala kvinnor, häxor, hus som andas ondska. Och så ond bråd död. Där har Ängelns lek ytterligare en association till Morden i Midsomer: folk dör till höger och vänster. Persongalleriet är från början stort, nästan för stort, men Zafón löser det effektivt genom att ha ihjäl de allra flesta. Till slut vill jag ropa åt bokens figurer: Akta er, ni kommer snart att dö! Men inte lyssnar de. De bara dör och dör. Och precis som med fallet Morden i Midsomer blir effekten inte gastkramande, utan snarare komisk. Dessutom är det synd – så snart man börjat bli intresserad av en figur, så försvinner den ut ur handlingen genom sin egen död. Inte ens the love interest (som för övrigt först presenteras på sidan 74) blir särskilt engagerande – det är svårt att förstå Martíns svaghet för henne, samtidigt som mycket av intrigen bygger på spänningen i deras kärlek.

Hade jag varit Zafóns redaktör hade jag varit tuffare med rödpennan och strukit bort en hel del darlings. Något som kallas ”De bortglömda böckernas gravkammare” – och som, om jag förstått rätt, spelade en viktig roll i Vindens skugga – hade kunnat tas bort helt och hållet. Passagerna om modern känns också som om de hänger helt i luften.

Men det finns bra saker med romanen också. Barcelona! Det är en fin skildring av staden Barcelona, eller kanske till och med Staden som sådan. Zafón använder effektivt miljöskildringar för att förstärka stämningar. Jag var i Barcelona för första gången i höstas, och det ger en extra krydda åt läsningen att försöka hänga med i geografin.

Intrigen byggs upp kring böcker och skrivande, och det är alltid intressant att läsa om sådant för en bok- och skrivnörd som jag. Dessutom kan man – tycker jag – läsa mellan raderna en del om hur Zafón ser på sitt eget skrivande, exempelvis:

Det är inte så mycket skrivångest där, inte.

Dialogen är bra. Här finns mycket att lära sig. Dialogen driver handlingen framåt, och jag upplever att Zafón (och översättaren) funnit tydliga röster, i varje fall för de intrigmässigt viktigaste figurerna (som Martín, kommissarie Grandes och förläggarna).

Som du kan se i citatet ovan, är boken skriven i en lite pratig och generös ton. Ord som ’fördömd’ förekommer och får skribenten i mig på helspänn – är det inte lite för högtravande? Fast inramningen kräver ett högtravande språk, och jag hade nog själv skrivit några ’fördömd’ om jag hade att tampas med denna intrig. Kanske är det helt enkelt en svajig stilnivå som ställer till det – jo, jag tror att det kan vara det. Den snärtiga dialogen stöter ihop med den lite stramare berättande texten. Kanske önskar jag mig ett melodram fullt ut, för att kunna njuta av läsresan?

Som underhållningslitteratur, en bok att plocka upp på flygplatsen inför solsemestern, är Ängelns lek ett alldeles utmärkt val. Men för att växa som människa får man läsa något annat.

Boken inspirerade mig till:
Att vilja åka tillbaka till Barcelona.
Att leta upp mitt ex av Mary Shelleys Frankenstein.
Att läsa något lite mer socialrealistiskt, så nästa bok blir Berättelse om herr Roos av Håkan Nesser.

Continue reading