Karin Lilja

Min kompis Åsa var på föredrag i Stockholm som Stressforskningsinstitutet arrangerade, och hon facebookade så glatt om händelsen att jag blev nyfiken. Det visade sig att man filmat den eftermiddag med seminarier om sömn och stress som hon varit på och lagt upp på nätet, så jag kunde också få se.

Och vilken eftermiddag! Fyra timmar av den senaste forskningen om stress och sömn, kryddade med Per Naroskin och Åsa Nilsonne (som jag aldrig läst, men nu vill jag det).

Största aha-upplevelsen gav mig docenten Giorgio Grossi. Jag skrev ner flera av hans klokskaper och insikter – en del ganska jobbiga, som:

”Många patienter har en strategi av att stänga av känslor och jobba hårdare. Och det brukar funka. Men inte längre.”

Han pratade också om hur utmattning är självvidmakthållande (vilket ord!). Vaknar man deppig orkar man inte göra något alls av det som skulle kunna få en att må bättre. Några dagar senare har man mer energi och då vill man passa på och göra alla bra grejer; man blir hyperaktiv, orkar inte med och får ett bakslag. Jag känner så igen mig!

Grossi pratade också om ”när man lever ett liv där man bara ställer upp på det som förväntas” och man når framgång – då kommer en känsla av tomhet. Man har inte stakat ut sin riktning i livet. Man vet kanske vad man vill men man har tryckt undan det, ”för att det har varit mest bekvämt, för att farsan ville det.” Aj.

Föreläsningseftermiddagen samt powerpoints ligger ute på nätet, så det är bara att dyka in i alla kunskap. Jag såg små snuttar i taget över några dagar, vilket jag tyckte var bra, för då hann jag smälta allt. Här finns länken.

Continue reading

Den planlösa promenaden är en underskattad konstform. Att irra utan riktning, att gå utan mål, att flanera. En konst som endast kan utövas i stadsmiljö. Går man utan mål i skogen kallas det att gå vilse, och det är förenat med livsfara. En irrfärd i staden innebär som värst att man får skavsår.

Om jag minns min litteraturhistoria rätt var flanörerna som litterär riktning olyckliga unga män på jakt efter meningen med livet. Men den planlösa promenaden är för mig motsatsen – den är frihet.

En rask promenad har hälsofördelar, och en sådan är att man på sikt kan bli av med sin depression. De litterära, miserabla flanörerna måste helt enkelt gått för lite. Hade de raskat på hade deras mörka tankar skingrats, och dessutom hade blodtrycket sjunkit och flåset förbättrats. Men det hade kanske inte varit så litterärt.

Tyvärr är den fria promenaden något som jag mest förknippar med min ungdom. Då kunde det hända att jag efter en stunds flanerande inte alls kunde komma ihåg var jag parkerat min cykel, utan fick gå tillbaka i mina fotspår för att finna den – ett nog så svårt uppdrag om promenaden varit planlös. Fast i de fallen var irrandet kombinerat med tankspriddhet, en ibland sinnesutvidgande kombo.

Detta är min föresats: att börja irra mer. Att inte alltid ha ett mål med min färd, utan att färdas i min bräckliga farkost på stadens gator utan plan. En anarkistisk handling, dold i en något överviktig, medelålders kvinnas kropp.

Som det är sagt: målet är ingenting. Vägen är allt.

Continue reading

Att allt är relativt och att ”beauty is in the eye of the beholder” är två närliggande begrepp. Som du ser på saken, behöver inte nödvändigtvis vara som jag ser på den, och tvärtom. Detta är kunskap som jag tror att de flesta av oss känner till, men jag har fått den tydligt illustrerad under mina år här i Höör.

För mig är Höör pendling och skola, Konsum och promenadstigar. För tidigare och nuvarande arbetskamrater och vänner är det ett under av exotism. Jag får fortfarande frågan: ”Och ni trivs i Höör?”, och när jag jakar får jag klentrogna blickar. Hur kan man önska att bo i det som kanske för många förknippas med skolutflykter, svettiga ostmackor och övernattningar i utkylda scoutstugor?

För mig och min man är att bo i Höör ändå något av ett lantligt äventyr. Vi går gärna i smutsiga Tretorn på tomten, pratar odling och rejäla material, umgås med tankar på biodling och höns. Våra nyinflyttade grannar – som ursprungligen har rötter i London men bott det senaste decenniet på landsbygden utanför Höör – passade på att njuta av stadens möjligheter redan den första veckan de bodde här. Bara detta att kunna gå till affären till fots är en lyx för den som annars tvingats till att vara bilburen.

De njuter av att enkelt kunna gå på Kulturhusets arrangemang och traska hem från ortens restaurang. Vi klagar på hur svårt det är att få en vettig latte.

Vi beklagar oss över bullret från Icas fläktar och närliggande värmeverkets höga skorstenar. De njuter av den lugna villagatan och av småstadens tystnad efter att ha bott nära en av Skånes mest trafikerade vägar.

För oss alla som bor här är detta en vardag, och vi förbereder oss för sommarens gästande tyskar, danskar och sydvästskåningar. Vi välkomnar dem till vår alldeles vanliga vardag och planerar våra resor till deras.

Genom att se med andras ögon berikar jag mitt liv.

Continue reading

Jag är inte ensam. Syrran tipsade mig om Camilla Wagners krönika på Veckans Affärers webb, där hon beskriver sin brottningsmatch med utmattningen och om hur hon hanterar det.

Man brukar kalla det för att gå in i väggen, men den bilden beskriver inte det som jag upplevde. Jag ser det snarare som en tand man borstat för hårt och för länge. Den börjar ila lite då och då, men kan ignoreras till en punkt då inget annat längre spelar någon roll än att få slut på tandvärken. Eller som en gummisnodd som sakta och medvetet töjs ut längre än gummit håller. Jag visste ganska länge att jag skulle brista, men jag var för trött och för uppslukad av allt för att orka göra de förändringar i mitt liv som behövde göras.

Hela krönikan.

Continue reading

Seth Godin skriver i sin blogg en variant av det Monika Fagerholm sa på teve, but in not so many words:

(—) But art, the new, the ability to connect the dots and to make an impact–sooner or later, that can only come from one who creates, not from a teacher and not from a book.

Inlägget här.

Continue reading

Klokt sagt av Monika Fagerholm i Babel:

Jag tror att det (att skriva) handlar jättelite om teknik, jag tror att vi i dag överskattar dramaturgin, konsten att berätta en historia som vi är jätteflinka på. (—)

Om du skriver mycket lär du dig att skriva. Men det där att kunna nånting är också ett jättebra sätt … att vara skicklig är ett jättebra sätt att bedra sig själv.

Du blir också jätteskicklig på att genom din skicklighet dölja saker och ting för dig själv.

Jag tror att skapande och skrivande – vafan du än gör – handlar om att du måste gå till dina brännpunkter, du måste gå till det som är svårt, du måste gå till dina skampunkter. Därifrån liksom så far det.

Det är såklart att det är saker du vill dölja för dig själv, så det är klart att om du utgår från att det är teknik, så är det här du inte vill visa. Jag vill vara söt, jag vill att ni tycker om mig.

Word.

Continue reading

Någon vill leva fri som en fågel eller vara smidig som en katt. Jag börjar tro att det är hundens liv som är något att ta efter.

Sova lite. Äta lite. Leka.

Sova en smula till.

Gå ut. Kolla om det finns någon annan att umgås med lite.

Springa som om en panter var efter en, bara för att man kan och för att kroppen är gjord för att användas.

Hitta något kul på marken.

Blöta ner tassarna i ån. Sedan hem.

Sova en bra stund och drömma så att nosen rycker. Vakna och bli kliad på magen.

Och så denna näsa. Tänk att leva genom dofter! Ett ständigt nu av lukter. Ett universum av allt från stank till väldoft.

Kommer att tänka på Virginia Woolfs fina lilla bok Flush, om Elizabeth Barrett Brownings prickiga spaniel. Så här skriver hon om hur Flush doftar sig igenom Italien:

The greatest poets in the world have smelt nothing but roses on the one hand, and dung on the other. The infinite gradations that lie between are unrecorded. Yet it was in the world of smell that Flush mostly lived. Love was chiefly smell; form and colour were smell; music and architecture, law, politics and science were smell. To him religion itself was smell. To describe his simplest experience with the daily chop or biscuit is beyond our power. Not even Mr. Swinburne could have said what the smell of Wimpole Street meant to Flush on a hot afternoon in June. As for describing the smell of a spaniel mixed with the smell of torches, laurels, incense, banners, wax candles and a garland of rose leaves crushed by a satin heel that has been laid up in camphor, perhaps Shakespeare, had he paused in the middle of writing Antony and Cleopatra — But Shakespeare did not pause. Confessing our inadequacy, then, we can but note that to Flush Italy, in these the fullest, the freest, the happiest years of his life, meant mainly a succession of smells. Love, it must be supposed, was gradually losing its appeal. Smell remained.

Min egen prickiga spaniel har just nu lämnat sin loja ställning i den rödrutiga soffan för att följa den oemotståndliga doften av nattmacka i köket. Kanske får han sig något litet gott att äta. Kanske inte.

Det behöver inte vara mer än så.

Continue reading

Jag har alltid varit lättrörd, ja, något av en lipsill.

När jag blivit uppbragd över något och mina känslor tagit över, har orden sinat och tårarna tagit vid. Tårarna har inte varit några ljuva madonnedroppar längs lena kinder, utan de har sprutat. Ansiktet har blivit rött. Och så snor på det. Det var en sak när man var liten och syrran retade gallfeber på mig – en annan när jag bragts ur fattningen i en vuxen situation. Som på jobbet. Eller i en relation.

Med tiden har jag lärt mig att hantera de där akuta ilsketårarna. Min upprördhet har blivit irritation, och tårarna har blivit en rasslig röst eller darriga händer, inte mer.

Men jag har fortsatt att lipa, men på ett annat sätt. Ju äldre jag blivit, desto oftare har jag rörts till tårar. Det började på bio där ögonvrån fuktades av att Thomas J dog i slutet av My Girl. Kanske inte den största filmen, men det är därifrån jag kan härleda biogråtandet. Därefter har jag gråtit till de allra flesta filmer, från Howards End till Magnolia. Hitta Nemo och Lejonkungen kunde jag periodvis inte se för tårarna gjorde upplevelsen suddig.

Under småbarnsperioden när jag var allmänt konstig av sömnbrist och hormonruscher kunde jag gripas av de mest udda ögonblick och fälla en tår. Ett sådant tillfälle som blivit en familjeskröna var under fotbolls-VM 2002, då jag började böla när jag såg alla tjoande fans på läktarna. De var så många! Och alla hade en mamma! Kanske en död, kanske en dum, men ändå – en mamma. En så vacker tanke att tårarna föll.

Jag har inte heller varit främmande för vad som engelsmännen kallar ”a good cry”. Kanske är allt lite blått. Kanske hör jag en låt som minner om en bitterljuv tid. Kanske kör jag bil ensam. Kanhända blir det lite tårar då. Och visst känns det lite bättre efter en sådan sköngråt.

Så jag har en fin gråthistorik att falla tillbaka på. Därför skulle man kunna tänka sig att jag gråtit en hel del under denna erbarmliga vinter. Men se, icke. Det har knappast fallit en tår. Det har varit mer eller mindre torrlagt i ögonvrån sedan i somras.

Förutom kanske två, tre gånger då jag av olika skäl blivit chockad och börjat gråta – och då har jag inte kunnat sluta. Jag har gråtit mig hem från jobbet, stått och gråtit på Lund C, gråtit på tåget, cyklat hem förblindad av tårar och sedan har jag gråtit hela kvällen tills jag somnat helt utmattad och med huvudvärk av alla tårar. Och det är ingen ”good cry”, det är en desperationsgråt, och den aktar man sig för. Jag har gråtit så en gång tidigare i mitt liv, och det var 1992 i ett flygplan hem från Los Angeles. Det är gråt man minns.

Jag tyckte ändå att det var lite konstigt. Är man deppig borde det väl vara ovanligt fritt fram att storböla, tänkte jag. Men jag kollade upp den senaste gråtforskningen (jajemen, det forskas om det mesta här i världen). Om jag förstår rätt, är tanken på att man mår bättre av att gråta mer en psykologisk villa. Man minns att man gråtit och att det kändes skönt efteråt, men man minns inte de gånger man gråtit och mått kass. Dessutom verkar det vara så att om man redan är deprimerad eller har ångest, då är man mindre benägen att gråta och dessutom hjälper gråten mindre. Så när man verkligen skulle behövt gråten som bäst – som stresslindrare – då har man minst tillgång till den.

Tårarna är inte vad de varit.

Continue reading

Jag har precis läst klart Susan Cains Quiet – The Power of Introverts in a World That Can’t Stop Talking, och jag är djupt tagen. Jag inser att jag hela livet anpassat mig till en värld där man ska vara utåtriktad, pratig, positiv, easygoing. Där stora och högljudda fester är definitionen på kul, där ledare väljs ut för sina extroverta egenskaper, där ett stort umgängesliv är det man ska få energi av.

Jag har aldrig gillat att gå och shoppa kläder i grupp eller ringt mina närmaste tio bästisar så snart som det hänt något. Har alltid känt mig okvinnlig för att jag inte levt upp till den glada, outgoing, flamsiga tjejen som älskar att prova hundra klädesplagg och skvallra och som alltid är kär i någon ny och måste berätta det för någon. Jag vet ofta väldigt väl vad jag vill ha på mig, så jag går och letar i affärer (länge leve nätet) tills jag hittar det jag vill ha och så köper jag det. Jag behöver inte förankra det beslutet hos någon annan.

Jag gillar att umgås med människor, men i mindre grupper och om jag har möjlighet att gå undan ett tag efteråt. Jag älskar att lyssna på andra, men glömmer bort att berätta om mig själv. Jag är ingen större vän av telefoner.

Det Susan Cain – en framgångsrik, men introvert, amerikansk jurist – visar är vilken styrka det finns i de introverta just i och med att de (vi) inte springer på alla bollar utan drar sig tillbaka och tänker efter först. För att vi inte måste vara de som syns mest och bäst, utan kan ta den iakttagande, lyssnande rollen. Enron bestod inte av introverta tänkare, om man säger så.

De introverta blir inte automatiskt handplockade till ledarjobben, men Cain menar att det inte är så bra. Hon visar att de extroverta ledarna är jättebra ledare för människor som bara ska utföra en uppgift (typ jättesnabbt göra hål i ett papper eller så), medan de introverta är bra på att leda folk som utvecklas och tänker själv. Och vilken typ av ledare behövs i den globala konkurrensens 2000-tal? Just det, ja.

Hon visar också på hur bra sociala medier funkar för introverter. Vi kan öppna upp oss utan att behöva ägna tankemöda åt det personliga mötet. Utan nåd snärtar hon till hela idén med brainstorming och grupparbete – hon visar hur dåligt det är för kreativitet och idégenerering. Däremot visar hon att online-brainstorming och annat kollaborativt arbete på nätet är extremt effektivt. Bara man slipper träffa varandra IRL!

Stark rekommendation, alltså. Även Jan Gradvall har skrivit om Quiet, läs här.

Och ett PS. Eftersom jag vet att jag kan bli lite väl entusiastisk över saker, så letade jag upp olika tester där man mäter hur extrovert/introvert man är. De konfirmerade allihop att jag är introvert, men välanpassad sådan. I know how to behave. Eftersom jag umgås med folk som vet sin Myers Briggs-typ utantill (jag har blivit testad men glömt), gjorde jag sådana tester nu. Då svaret var så udda, gjorde jag ett nytt. Och ett nytt. Sammanlagt fem gånger testade jag mig och fann samma sak. Jag har en personlighetstyp som bara en av hundra har (i USA, jag gissar att den är lite vanligare i Sverige). Men när jag läser om ”oss”, är det som att läsa mitt liv. Även de mest extrema sakerna med mig står där. Hur visste de det?

Continue reading