Sara Maitland
Alain de Botton
Tom Hodgkinson
Brené Brown
Cali Ressler och Jody Thompson
ac
Barbara Sher
Och så amen på det.
Personer jag konverserar med just nu. Fast de vet inte om det. Tror jag.
Only in Lund, baby. Only in Lund.
Jag föddes och växte upp i Lund. När jag var tjugoett år gammal flydde jag staden för Helsingborg och sedan Stockholm. Lund kändes för trångt, klaustrofobiskt och så fult. Stanken från Örtofta sockerbruk kvävde oktoberkvällarna. Sommarvindarna piskade upp sättsanden från gatstensgränderna och fick ögonen att rinna. Varje år kom det nya lantisar från Småland som man kunde förvirra på olika sätt, eller stockholmare som tyckte att Lund var så pittoreskt och charmigt. De stannade i några år. Smålänningarna blev kvar och stockholmarna åkte hem till Stockholm eller Shanghai. Mina gamla klasskamrater flyttade ut till förorterna eller – om de var riktigt djärva – till Malmö, som ligger en stadig cykeltur bort.
Så snart något vackert skulle kunna inträffa – som en ny skulptur på Bantorget eller ett musikhus – blev det debatt, raseri, långa inlägg i Sydsvenskan, petitioner. Föreningen Gamla Lund ryckte ut. Det fanns inte en förening som hette Nya Lund, men flera år senare kom ett köpcentrum att kallas Nova Lund. Det betyder ju också Nya Lund, men på ett utdött språk, vilket gör att det nya ändå låter lite gammalt redan från början. Oh, how Lund.
Så jag flydde. Min uppväxt i Lund hade lärt mig många anakronistiska färdigheter. Exempelvis kan jag knyppla, servera punsch med en knix och vika damastservetter. De gamla värdena flit, dygd och bildning stod högt i kurs i Lund, och dem tog jag med mig i bagaget till Tjockhult. Jag förälskade mig i Stockholm och dök in i storstadens alla möjligheter. Flitig, som den lundamyra jag var, blev jag kolumnist i Dagens Nyheter vid tjugofyra års ålder, chefredaktör för ett glansigt magasin samma år och utgiven författare på prestigeförlag vid tjugosju. Vilket inte är något som helst konstigt i Lund – man skulle snarare kunna kalla mig lat eftersom jag inte samtidigt påbörjat en doktoravhandling; jag har fått frågan om när jag ska börja skriva “riktiga” böcker, dvs vetenskapliga, istället för mina till synes lättsmälta alster – men skapade en del uppmärksamhet i min stockholmskrets. Jag fick alltså lov att göra riktigt coola grejer, träffa spännande människor som jag annars bara läst om i tidningen, komma in i de slutna rummen. Vilket gör att jag är bekant med en och annan partiledare, soffpratare och chefredaktör än i dag, trots att jag vid millennieskiftet beslöt mig att ta tjuren vid hornen och flytta tillbaka till Skåne igen.
Jag flyttade dock till Malmö by the sea, inte till Lund. Stockholm hade blivit kallt, men Lund var fortfarande ett kramptillstånd för mig. Malmö var salsa och friska vindar, Lund foxtrot och bokdamm. När jag träffade min blivande man och vi skulle åka på vår första utflykt, föreslog han Lund som resmål. Jag kunde inte förstå varför. Vad kunde man göra i Lund?
Jag rundade Lund och bosatte mig i Höör, ett samhälle som historiskt sätt alltid varit riktat i sydväst mot Malmö-Lund (eftersom gränsen mellan gamla M- och L-landstingen gick här någonstans). Därför blev Lund vår närmaste större stad, och jag fick börja tillbringa allt mer tid där på jakt efter barnkläder, julklappar och annat praktiskt. Mina föräldrar och några kompisar bor kvar, så dem hälsade jag också på. Men annars höll jag Lund på en armslängds avstånd. Stan blev något jag åkte förbi med tåget mellan Höör och Malmö. Varför jag skulle lägga ner tid i en så tråkig håla kunde jag fortfarande inte komma på.
Men så fick jag jobb i Lund. Precis det där duktig-flicka-jobbet som jag planerat för och utbildat mig till för tjugo år sedan. Ett jobb som, visade det sig, var en del av Lunds utveckling och framtid. Om Lund för mig är en segslemmad snigel, är det projekt jag jobbar med ett av de piggare känselspröten. Jag skojade om att jobbet var en del av min terapi, och fantemej, så här ett år senare, tror jag att det är det.
För jag har kunnat frossa i det gräsliga akademiker-Lund och är på väg att komma ut på andra sidan. Jag har fått ta del av gerontokratins alla avigsidor, men kan nu se det fina i att äldre människors kompetens värderas högt. Jag kan dock torrt konstatera att kompetens inte alltid kombineras med vishet.
Jag har skrattat mig blå över den överlöjliga debatten kring några flyttade syréner, men kan nu glädjas åt Carmen Izquierdos vackra domkyrkoforum. (Jag har för övrigt en teori kring syrénerna, och det är att de som debatterat dem mest aldrig – eller i varje fall inte på mycket länge – festat i Lund. För mig är platsen för syrénerna ett ställe där dyngraka yngre män pinkade, spydde och stundom sket, och det var därmed inte ett helt säkert ställe för en ung dam. Har man aldrig varit ute och slagit runt i Lund en mörk septembernatt och stått och väntat på sin kebab hos Falafelkungen, kanske man mer tänkt på vår och vackra blommor när man sett syrénbuskaget. Det är lite vackert.)
Nu har jag börjat se alla avarter och mer studera dem som en subkultur som råkar vara stark i Lund. Som när jag var på träningsanläggningen Gerdahallen här om veckan och gick på ett förmiddagspass – närvarande var jag, två studenter och några tjog sextiplussare – och ledaren visade en koreografi som bestod av två olika benrörelser och en armrörelse med handklapp. “Då gör vi två grejer på en gång!” tjoade ledaren. Ett högt frustande från en äldre gentleman ljöd över discobeatet: “Neeeeeeej! Det är faktiskt tre rörelser! Tre rörelser, inte tvåååå!” Gentlemannens två gentlemanskompisar höhöade lika ljudligt. För att ytterligare accentuera hur fel ledaren hade räknat, började gentlemannen klappa i mottakt. Stort klapp från gruppen, litet motklapp från gentlemannen. Jag började gå i gång: hur kan en herre i den åldern – som troligen är professor med både en och flera utmärkelser, säkerligen ledamot i vetenskapliga kommittéer, en man i staten, en statusman, en statusmarkör – orka lägga ner energi på vad en gympaledare säger? Och hur kan han vara så osäker att han måste få medhåll från en gympagrupp? Varför måste han, kanske helt omedvetet, börja bete sig som en mobbare? Men jag tog ett djupt andetag och gympade på. Han var en del av en subkultur som jag inte behöver vara med i. Även om subkulturen äger en hel stad.
Jag gick och såg utställningen Popstad Lund här om veckan, och den var ungefär som jag hade trott. Trevlig men snabbkonsumerad, som alla utställningar på Kulturen. Den berättade om pop- och rocklivet i Lund på 70-, 80- och 90-talen, dvs under min uppväxt. (I Andres Lokkos samlade finns förresten en artikel om teveprogrammet Mejeriet som sammanfattar vad jag tycker om perioden på ett alldeles utmärkt vis.) När jag gick därifrån märkte jag att en tyngd hade släppt. Alla foton var svartvita. Det var intervjuer med hansomhadefolkårock och hansomhadejulius, foton på happenings och konserter. Och det var så längesedan. Det är något som varit och som jag för länge sedan borde ha lagt i minnets byrålåda. Det hände sig ju på den tiden då allt gick i svartvitt. Och jag är ju i färg.
Så jag satte mig på Café Italia (som alltså är gamla Sveas ljusbutik) och åt en god sallad och tittade ut. Solen lyste på den vita, vita universitetsbyggnaden. Det var vackert. Lund var vackert den dagen.
Frankie Said
Dom sa på radion att det regnat i en vecka.
Nej, nej. Dom sa på radion att det i dag var tjugosju år sedan Frankie Goes to Hollywoods debutalbum Welcome to the pleasuredome gavs ut.
Så de spelade hela The Power of Love medan jag körde hem genom Höör med Mitsubishin full med helgmat. Märkte att jag kunde varenda ord, men att jag i dag även förstod varenda ord. Min vokabulär har utökats sedan jag var femton.
Videon är ju härligt åttiotalssvulstig, så här kommer den.
42
I dag fyller jag fyrtiotvå år.
Vi som läst Douglas Adams vet att 42 är det yttersta svaret om livet, universum och allting. Men, som Adams skriver, så är det ingen som vet vilken frågan är. Något av en koan, detta.
Jag lär mig av Wikipedia att 42 är ett tal som betyder olycka i Japan. Man springer 42 kilometer i ett maratonlopp. 42 är en låt av det Philadelphiabaserade jam-elektronikabandet The Disco Biscuits, och det finns en låt med samma namn av Coldplay. Wikipedia kan också berätta att Bill Clinton var USA:s fyrtioandre president och att 42nd Street är en populär musikal.
Om man använder chiffret A=1, B=2, C=3 etc., så blir summan av bokstäverna i orden BIG BANG fyrtiotvå.
Enligt Statistiska centralbyrån har en svensk kvinna levt exakt hälften av sitt liv när hon fyller 42, sett till medellivslängden.
Hälften kvar.
Cocooning
Nej, jag var inte på plats. Jag jobbade inte som journalist längre, och jag var så långt från händelsernas centrum man kunde komma.
Den 11 september 2001 satt jag höggravid på Apoteket.se:s kontor på Stortorget 8 i Malmö. Jag kanske redigerade en artikel, beskar en bild eller lärde mig Polopoly. Eller så knaprade jag i mig de torra gratisskorpor som Apoteket erbjöd sin personal och som jag fått någon slags craving för. Det var innan företaget ompositionerade sig till ett hälsofrämjande företag och vi fick fruktkorg istället. I vilket fall som helst gick jag omkring och hade det tråkigt. Aldrig hände det något.
I grannrummet satt ett gäng medicinjournalister med nyhetsnerven kvar. Jag stötte ihop med en av dem, Tord, i det gemensamma utrymmet med det stora bordet (där skorporna fanns). Tord berättade att flygplan hade kraschat in i World Trade Center-byggnaderna i New York.
Där har jag varit, tänkte jag. De hade smutsiga fönsterrutor på översta våningen där vi stod och spanade ut en vacker sommardag 1984.
Men nu var väl inte fönsterrutorna kvar.
Och om det nu var Tord som berättade.
Jag cyklade – nej, jag kan inte ha cyklat, jag var gravid och måste ha gått – hem till den lilla tvåan fyra trappor upp på Kapellgatan 14. Där fanns det blivande barnets blivande far. Resten av dagen gjorde vi som de flesta andra och tittade på teve.
Vi bestämde oss för att flytta bort från stan, ut på landet. Skulle man göra terrorattentat någonstans i Sverige, borde det vara i Malmö, tänkte vi. Bron var alldeles ny, Turning torso på gång och nyss var det ju Bo01, gubevars. Vi ägde en tomt redan som vi tänkt ha till en sommarstuga, men någonstans i samband med 9/11 mognade beslutet att vi två stadsråttor skulle ta barnet och fly så långt bort in i skogen vi bara kunde.
Nu blev det inte riktigt så – vi hamnade på en villagata i en sömnig småstad – men det var då vi bestämde oss att sluta bo i en stor stad. I varje fall med små små barn som måste tas hand om, måste skyddas.
Två år senare precis nästan på dagen berättade Tord att Anna Lindh blivit skjuten.
Om det nu var Tord. Jag minns inte. Men jag minns att jag cyklade hem från Stortorget 8 och såg de stora affischerna från Euro-omröstningen och jag grät och grät. Man gråter mycket när man precis har blivit med barn även om man inte fattat det än.
Så flyttade vi något år senare.
Och nu sitter jag här i villan och är förkyld.
Alla har en mamma. Även Usama bin Ladin.
Min sommarläsning
Jag gick till Höörs utmärkta Billingska bokhandeln i juni och köpte åtta pocketböcker.
- Det var många! Och olika! sa bokhandlar-Magnus.
- Ja, det är läsning både för regn och solsken, sa jag.
Nu har jag läst sju av åtta plus några andra böcker som jag hade liggande eller som kom till mig under sommaren. Nästan alla var läsvärda, utom en, och det är verkligen läsning för såväl regn som solsken. Sommarböckerna var:
David Nicholls En dag
Den här boken fick jag span på tidigt, eftersom jag följer det svenska förlagets twitterflöde. Och sedan fanns boken precis överallt. Och nu ska den bli film. Tro hajpen – läs den. Detta är den bok jag numera säger när jag får frågan om jag läst något bra på sistone, för jag tror att många kan älska den.
Och så tycker jag att det är extra kul att det lilla lilla förlaget snodde den storsäljande boken framför näsan på de stora stora förlagen. Heja, heja Printz Publishing!
Claire Castrillon Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska
Jag gillar det jag läst av bokförlagets Sekwas utgivning – och då har jag ännu inte läst Igelkottens elegans som blivit en hit – och samlingen med Claire Castrillons noveller gör mig inte besviken. Vackert och intensivt skrivet om hemska saker. Satt och läste den på tåg; fick lägga ifrån mig boken ibland och lugna ner mig lite. Påminner en del om Miranda Jolys noveller, fast bättre skrivet.
P.D. James Fyren
P.D. James läser jag ibland när jag vill sköljas över av en tekniskt perfekt deckare. Det är spännande hela boken igenom. Hus och hem och alla förpliktelser fick vänta – bokens värld blev det verkliga. Jag befann mig på en brittisk ö under de två dagar det tog att läsa boken, trots att jag rent fysiskt befann mig i ett hus på svenska västkusten.
Här är alla klassiska ingredienser: en begränsad mängd människor på en yta som de inte kan ta sig ifrån under en begränsad tidsperiod, en briljant polisintendent som bara råkar vara på plats och en mördare som finns mitt ibland alla. Alla frågetecken rätas ut i slutet och det har varit en underhållande läsfest hela vägen. Samtidigt har en sann mästare lärt mig mycket om hur man bygger upp en bok rent tekniskt.
Marian Keyes Sushi för nybörjare
Jag klämmer en s k chick lit-bok med jämna mellanrum, för ofta är de tekniskt välkomponerade och jag kan lära mig mycket. Exempelvis gillar jag Marika Cobbold Hjörnes böcker och jag köpte en bok på Kastrup för några år sedan – av Catherine Alliott – som var trevlig. Genren är mycket tacksam, för den kan rymma så mycket så länge det finns en romantisk grundtråd, ett lyckligt slut och en hjältinna att identifiera sig med. En chick lit-bok måste också vara rappt skriven och en riktig sidvändare.
Så jag gillar genren som sådan, men Marian Keyes misslyckas totalt i Sushi för nybörjare. Hjältinnan är för korkad för att man skulle vilja identifiera sig med henne, plotten är styltig (och Lauren Weisberger har skrivit den så mycket bättre) och romantiken övertydlig. Stilen är mångordig och slapp, och boken är så trög, så trög att läsa. Så Sushi för nybörjare är tyvärr sommarens bottennapp.
Läste en hel del Auster för sisådär tio-tolv år sedan. Han har inte blivit en av mina stora favoriter, även om han skriver mycket väl och har välkomponerade historier. Därför vet jag inte om detta är en mellanbok eller inte, men den känns så. En fin abrovink.
Haruki Murakami Vad jag pratar om när jag pratar om löpning
Jag gillade aldrig den hypade Norwegian Wood, för jag tyckte inte om kvinnoporträtten – varför ska alltid kvinnor vara vackra och självmordsbenägna? Varför inte helt alldagliga och lite vanligt knepiga? Det var Betty Blue igen och igen, bäh vad trist.
Men Vad jag pratar om när jag pratar om löpning är en sympatisk bok kring löpning och skrivande. Ett trevligt sällskap. Välskrivet.
Joan Didion Ett år av magiskt tänkande
Den här boken var jag lite rädd för att läsa. Trots hyllningarna har jag gått omvägar kring den. Men den slank med i shoppingbagen och jag läste.
Jag är nu rädd för att skriva om den, för jag vill skriva lika bra som Joan Didion och jag kan inte. Läs den istället för mitt skval.
Richard Dawkins Illusionen om Gud
På grund av denna bok har jag bestämt mig för att gå ur Svenska kyrkan, trots att morfar var präst. Det håller ju inte längre. Varför ska jag betala kyrkskatt till något som jag tycker är falskt och fel? Den kulturhistoriska aspekten som jag åberopat tidigare räcker inte. Jag satsar hellre mina pengar på Svenska byggnadsvårdsföreningen och Svensk hemslöjd.
För ungefär tjugo år sedan läste jag Den själviska genen av Dawkins, och den är också en klassiker. Undrar hur det är att nästan bara skriva klassiker. Den själviska genen behöver man dock lite biologikunskaper för att riktigt fatta, tror jag.
Tom Rachman De imperfekta
- Karin, Karin, läs den här! sa polarn Anders för några månader sedan, och lydig som jag är gjorde jag det. En briljant bok om en internationell nyhetstidning i Rom. Bitterljuv. Inte helt perfekt rent tekniskt – och denna sommar har jag ju varit bortskämd av det – men läsvärd. Framför allt är det personporträtten som stannar kvar.
Nicole Krauss Det stora huset
Jag tror att jag fått en ny favoritförfattare i Nicole Krauss. Boken är välskriven och spännande ända in till sista raden. “Fin”-litteratur med cliffhangers som en kioskdeckare. Lyckligtvis blir inte alla gåtor besvarade, så jag går fortfarande och klurar. Vem var Daniel? Och vilket namn stod det på papperslappen som brann upp? Vad hände med domaren?
Och så har jag som vanligt läst om Tasha Tudors trädgård (av Tovah Martin).
Vad jag ska läsa härnäst? Jo, det blir Why Work Sucks and How to Fix It. Sommaren är över och det är dags att kavla upp ärmarna.
Heja Micke!
Kloka ord från allra bästa Micke som jag jobbat lite, lite grann med.
Ibland undrar jag om alla kloka personer i Sverige kommer från eller bor i Karlshamnstrakten.
Det är kanske något i grundvattnet.
Kreativt värre
I förra veckan var jag på konferens och lyssnade bland annat på Theo Härén om kreativitet. Jag har lyssnat på bröderna Häréns föreläsningar om kreativitet rätt många gånger de senaste åren – såpass många att jag inte minns om jag lyssnat på dem tre, fyra eller fem gånger – så jag tycker att jag kan sensmoralen av showen, även om själva upplägget ändras gång för gång. De blir väl själva trötta på sin föreläsning mellan varven och varje prata har varit en ny variant. Men ändå: samma tema. (Jag ser på deras hemsida att de har lite olika föreläsningar, så jag har kanske ätit mig igenom smörgåsbordet.)
Det är naturligtvis alldeles omöjligt att föreläsa vettigt på en timme om kreativitet inför en bred publik, men temat är ungefär: kreativitet är bra, vi är för lite kreativa, svenskar tror att vi är jättekreativa men det är vi inte, men det borde vi vara. Slut föreläsning.
De föreläsningar som jag lyssnat på har varit upplagda på ett sådant sätt att publiken får mattan undandragen, och man känner sig lite fånig. Jag tror egentligen inte meningen är att man ska känna sig fånig utan snarare lite upprymd och ‘nu jäklar’, men fånig känner man sig likt förbannat. Mellanmjölkigt fånig och fräknig och mesig. Det är kraftfulla mekanismer som sätts i rörelse; de knappar som trycks på går långt ner, djupt, tillbaka till skolgården, Levi’s-jeansen och betygshetsen. Man sitter där och vill vara lite cool och duktig och så drar föreläsaren undan mattan. Mycket effektivt.
Jag vet inte hur traditionellt ‘kreativ’ jag egentligen är – visst kan jag hitta på miljoner saker man kan göra med en tegelsten, men varför? Men jag har försörjt mig länge på min förmåga att tänka nytt och annorlunda, och ännu mer har jag levt på att försöka göra ett gäng vildhjärnors idésprutande till verklighet. Jag har hittat strukturer bland idéerna och metodiskt förverkligat dem. Jag tror att min finess är att jag inte är förskräckt inför nya tankar, utan att jag mer ser dem som material till nya byggen. Idéer som både kan vara mina och andras. Jag är nog rätt eklektisk vad gäller idéer. Jag snor. Men det gör Per Gessle också. Och det gjorde Picasso.
Jan Gradvall skrev för några veckor sedan en fin krönika i Dagens Industri (läs här) om det där med “det där hade jag också kunnat göra om jag bara hade lite tid” apropå Stieg Larssons sambo (heter det ‘änka’ när en sambo dör?). Idéer finns det många – det är genomförandet som är guld. På en annan föreläsning för en massa år sedan fick jag reda på att Sverige har extremt många patent per capita, men är extremt dåliga på att göra om dessa till affärer om man ser internationellt. Idéerna finns, upphovsrätten finns, hängslen och livrem finns, men sedan händer det inte så mycket.
Under Nagano-OS 1998, som ju inte var någon större framgång för svenskarna, blev en av de amerikanska skidstjärnorna intervjuade. Hon fick frågan om varför just hon vann, och hon sa: “I just went for gold”. Svenskarna längre bak i spåret hade väl också en idé om att det vore fint med guldpeng, men det var amerikanskan som gjorde det.
Jag gick ut lite störd från Häréns föreläsning, men inte störd på det där härliga sättet som nog var meningen, utan bara sur-störd. Inte för att jag hade känt att min komfortmatta blivit dragen under mig det minsta. Nej, hade den rört på sig en millimeter hade jag varit glad som en fågel. Utan för att jag blir så trött på att tänka på alla dessa tjänstemän som varit på alla dessa härliga föreläsningar och känt sig upprymda och kreativa och lite fåniga efteråt och kanske kommit på en ny idé dagen därpå. Men sedan inte haft verktygen att förverkliga dem. Det gör mig en smula beklämd.
Före och efter
Här om kvällen var jag på en trevlig fest som firade av min allra första chef. Hon och hennes man – som jobbat på samma ställe – skulle gå i pension och flytta från Skåne. Som de generösa människor de är, hade de bjudit ungefär hundrafemtio vänner på festen. Det bjöds god mat, goda viner och framför allt mycket goda samtal. Det är smarta människor som jobbar eller har jobbat på den där arbetsplatsen, så risken för att bli uttråkad på kalas i det sällskapet är minimal.
Jag är en bråttom-människa, och det är säkert därför jag ägnat så mycket av mitt vuxna liv åt att utforska hur man tar det lugnt och lever ett avslappnat liv. Om någon behöver lite hjälp på det området, så är det jag. Jag hade bråttom att komma in och igenom universitetet, och jag läste massor med extra kurser och var ändå färdig med min fil kand en bit före utsatt tid. Dessutom jobbade jag extra på arbetsplatsen som min – självklart – första chef jobbade på, och det var alltså där vi möttes. När jag var klar med min examen fick jag jobb som hennes assistent i drygt ett år. Sedan kom jag in på Journalisthögskolan och försvann till Stockholm, och därefter har jag bara hållit kontakten med ett fåtal av de forna arbetskamraterna.
Jag var nyfyllda tjugotre år gammal när jag slutade på arbetsplatsen och tog tåget till Stockholm. I dag är jag fyrtioett.
Den chef man har på sitt första jobb när man är precis över tjugo, den glömmer man aldrig. Eftersom chefen i detta fall har ett stort hjärta, glömde hon mig inte heller och därför fick jag komma på kalas.
Jag var lite orolig för att jag inte skulle känna mig riktigt hemma på kalaset, eftersom jag är rätt blyg, men jag träffade vänner från Höör i hissen in och snart stod jag där med ett glas skumpa i handen. Jag upptäckte att jag kände igen ungefär halva kalaset, och det direkt. Alla såg ut som om de var direkt utklippta från 1992. Allt kom tillbaka. Varenda detalj. Lukten av damen som alltid tog lite för mycket parfym, kodsystem för datasystemet, tiderna till bussen jag pendlade med om morgonen, Birgits skratt.
Och jag som ibland kan vara lite ledsen över att jag är så rastlös och bara går vidare hela tiden, att jag lämnar vänner och världar efter mig, inte förmår mig att grotta ner mig i något som jag kan bli professor i, utan bara avanti, avanti. Ensam i bräcklig farkost vågar seglaren sig på det vida hav. Men så fanns allt kvar här, i hjärnan, i människorna.
Däremot kände inte alla igen mig så direkt som jag kände igen dem, och det hade jag inte förväntat mig heller. Jag var på arbetsplatsen under så kort tid – en tidsrymd om totalt kanske tre år – och jag var där som tillfällig och som assistent. Vem minns en tjugotvåårig, blond assistent tjugo år och kilon senare? Fler än man kunde tro, visade det sig. Mina forna arbetskamrater såg mig forskande i ögonen, kollade på min namnlapp, och sa sedan: “Men det är ju Karin! Vad kul!” och så fick jag en kram. Vi pratade en stund, och sedan kom det nästan ofelbart fram att de var lite osäkra på om jag mindes dem. Vi är alla så osäkra – har vi betytt något för någon annan? Och jag, som mindes allt, började ställa detaljerade frågor – “Bor du kvar i huset i Ängelholm?” – för att de verkligen skulle förstå att de betytt så mycket för mig att jag mindes vem de var. Trots allt var det ju jag som stack iväg och gjorde karriär på Stureplan medan de blev kvar på förlaget eller i varje fall i geografin.
Jag insåg när jag såg på dem hur mycket de betytt för mig, och framför allt hur mycket värdinnan betytt. Jag har sagt till henne att det är tack vare henne jag lärt mig skriva. Jaja, man ska väl lägga till min lågstadielärare Ingrid Stegmar och några lärare på JMK också, men annars är det Agnita som fick styr på min penna som jag sedan dess levt på. Jag bugar och bockar.
Så jag satt där på kalaset och log och log och log så till slut frågade en av mina bordsgrannar om jag hade tråkigt, för allt var ju så hemskt längesedan och det kunde jag ju inte minnas, men jag sa bara: o ja, jodå, jag har det bra, jag minns, och jag har det väldigt bra.
(Bilderna: Den översta bilden är tagen på mig i en liten by i Mexico 1992, när jag hade semester från ovannämnda arbetsplats. Den understa är tagen i dag i mitt badrum här i Höör.)
